Lagiskhetens olika ansikten – del V: Att göra gott med fel motiv

Postat: 12 mars, 2015 av olofedsinger i Lärjungaskap, Ledarskap
Etiketter:,

Innan vi lämnar frågan om lagiskhetens olika ansikten vill jag stanna upp inför en form av lagiskhet som ganska ofta passerar obemärkt, men som just därför hör till de mest utbredda av dem alla. Det är en lagiskhet som i allt väsentligt är en vidareutveckling av vad vi redan har varit inne på. Lite tillspetsat kan den beskrivas som att ”göra gott med fel motiv”.

På ett grundläggande plan är det ju så att alla människor kan utföra handlingar som är både fina och bra. Sjuksköterskan som tar väl hand om sina patienter, hantverkaren som utför ett gott hantverk, programmeraren som utvecklar ett nytt dataprogram – alla gör de saker som ur kristen synvinkel kan betraktas som något gott. Samma sak kan sägas om det goda och kärleksfulla som vi – kristna så väl som icke-kristna – gör för varandra i familjen, på arbetsplatsen, i skolan etcetera.

Men som vi redan har sett är alltså helgelse något mer än detta. Att vara helgad är inte bara att vara allmänt hygglig. Helgelsen är i stället knuten till den personliga gemenskapen med Herren. Mot bakgrund av vad vi tidigare har sett skulle helgelsen därför kunna definieras som allt som sker i våra liv som är en direkt följd av vår tro på och gemenskap med Kristus. Det är av detta skäl som Nya testamentets förmaningar formuleras med orden: ”bli vad du redan är (i Kristus)”. Tron på och erfarenheten av Guds nåd är på samma gång förutsättningen för och drivkraften i det heliga livet.

Det högsta och förnämsta syftet med våra liv är enligt Bibeln att förhärliga vår Skapare. Paulus skriver att allting är skapat inte bara ”genom” honom utan också ”till” honom (se Kol 1:16). Men människans stora problem är alltså att hon genom synden har börjat styra bort från sin skapelsegivna gudscentrering. Hon har kommit på kollisionskurs med sin Skapare. På ett eller annat sätt försöker vi klara oss själva utan Gud.

En direkt konsekvens av detta är att allting vi gör som människor i någon mening faller tillbaka på oss själva. Både våra onda och våra goda handlingar leder antingen till vår förnedring eller till vår upphöjelse. Slutsumman av våra liv blir att vi själva får äran eller vanäran av våra gärningar och prestationer.

För den troende människan har det dock hänt något drastiskt. Som kristna har vi kapitulerat inför Herren. Vi har övergått från den Ondes rike – det livsrum där vi tror oss vara våra egna herrar – till Guds rike. Visserligen behöver vi fortfarande kämpa mot synden, men genom tron har vi ändå fått göra upp med syndens makt över våra liv. Vi har sagt till Herren att vi vill leva för honom och inte för oss själva, och vi har låtit honom påbörja den process som ska förvandla oss till Jesu avbilder. Målet för våra liv har blivit att förhärliga Gud och att bli allt mer lika honom.

I Nya testamentet finns en tydlig åtskillnad mellan de gärningar som vi gör i det gamla livsrummet och de vi gör i egenskap av gudsrikesmedborgare (se t ex Rom 6). Eller som man också kan uttrycka det: de gärningar vi gör för att förhärliga människor – oss själva eller andra – och de gärningar vi gör för att förhärliga Herren. Visserligen omfattar helgelsen betydligt mer än våra aktiva handlingar. Den kan också handla om exempelvis lidande för vår tros skull (se Matt 5:10-12). Men de gärningar som vi utför med syftet att förhärliga Gud hör ändå till de tydligaste uttrycken för helgelsen i våra liv. Paulus ber därför för de kristna i Thessalonike att Gud ska ”ge framgång åt varje gott uppsåt och varje handling, gjord i tro och med hans kraft, så att vår herre Jesu namn förhärligas genom er och ni genom honom” (2 Thess 1:11–12, Bibel 2000, min kursivering).

Ett av Bibelns favorituttryck för helgelseverket i den troendes liv är ”frukt”. Med detta ord understryks att helgelsen inte främst ska ses som något som vi själva gör för Gud. I stället ska den betraktas som det Gud själv får göra genom oss.

Detta blir väldigt tydligt i Jesu liknelse om vinstocken och grenarna. ”Förbli i mig så förblir jag i er”, säger han. Och så lägger han till:

Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:4–5).

Vid första anblicken kan Jesu ord tyckas märkliga. Det finns ju massor av saker som vi kan göra utan Jesus! Men just därför tror jag att Jesu ord bekräftar den definition av helgelsen som jag här har använt mig av. Helgelsen är de gärningar som Gud får göra genom oss – och sådana gärningar kan bara växa fram när vi är ”uppkopplade” mot honom.

Om vi ser efter återfinner vi detta tänkande på en mängd olika ställen i Nya testamentet. I Filipperbrevet talar Paulus om att vi ska bli ”rika på rättfärdighetens frukt som Jesus Kristus ger” (Fil 1:11) och i Efesierbrevet skriver han: ”hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi ska vandra i dem” (Ef 2:10). När Gud använder oss för att göra sitt verk är det alltså inte längre vi som har initiativet – vår uppgift är i stället att ”vandra” i de gärningar som han har förberett åt oss.

För den lagiska sidan inom oss är det här budskapet något stötande. Som vi tidigare har varit inne på hör det till lagiskhetens kännetecken att vi vill behålla initiativet själva – att vi vill prestera vårt eget värde. Synden inom oss gör att vi visserligen kan tänka oss att ”använda” Gud för våra egna syften, men i dessa och andra bibelsammanhang utmanas vi alltså att i stället låta Herren använda oss.

Denna text ingår i min bok Ett liv i den Heliges närhet (Livets Ords Förlag 2015). För mer info, gå in här.

Tidigare delar i samma serie:

IV: Biblisk helgelseförkunnelse

III: Gud kommer oss till mötes!

II: Lagiskhet och skamidentitet

I: Lagiskhet som grundtillstånd

Annonser
kommentarer
  1. Eva H skriver:

    Tack!
    Läste det rätt nyligen (boken) och det där är något som då och då ”snurrar i skallen”. Om inte annat så när jag som för en tid sedan hamnade i en diskusion/samtal där det bl.a. talades om att ”alla som gör gott hamnar i himlen”. Vi var några som förde fram tanken att tron på Gud, på Jesus kanske behöver komma in också, vilket inte var helt populärt. Jag kopplar ihop det med det du skriver här, rätt eller fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s