Lagiskhetens olika ansikten – del III: Gud kommer oss till mötes!

Postat: 13 februari, 2015 av olofedsinger i Lärjungaskap
Etiketter:, , ,

De lagiska mönster som vi därmed har stannat upp inför har som gemensam nämnare att de får oss att besvärat börja skruva på oss när vi lyssnar till Bibelns tal om synden. Även om vi är plågsamt medvetna om vår egen bristfällighet upplever vi diagnosen som den Helige har ställt på oss – att vi inte kan leva upp till lagens krav i egen kraft – som ett hot mot vår egen självkänsla. Följaktligen försvarar vi oss frenetiskt mot både Gud och hans diagnos.

Och inte nog med det: Den rädsla och den ångest som kommer upp till ytan när vår synd förs på tal projicerar vi tillbaka på Herren själv. Vi beskyller honom för att vara dömande och för att vilja trycka ner oss i skorna. Vi får för oss att vår Skapare mest är ute efter att klanka ner på oss. Vi låter oss styras av vår rädsla för att inte duga.

Det tragiska med allt detta är förstås att det leder till att vi stängs ute från Guds nåd. Vad Gud försöker säga till oss är ju att vi inte alls behöver prestera något för att bli medlemmar i hans familj. Han älskar oss oavsett vad vi gör eller har gjort. Men för den som kämpar med prestationsångest och skam kan till och med själva tron upplevas som en börda. ”Inte kan jag tro”, säger vi. ”Jag har nog med alla andra krav som jag dignar under. Ska jag dessutom orka prestera tillit och förtröstan på Gud?”

Vid denna tidpunkt kommer Herren oss till mötes på nytt. Han pekar på att det största problemet i våra liv är vår egen självcentrering. Hans huvudproblem med oss människor är inte våra enskilda snedsteg och synder. Det är att synden, skulden och skammen får till följd att vi blir skilda från vår Skapare – han som älskar oss mer än någon annan. Vad Gud mest av allt längtar efter är inte att vinna ännu en rättstvist: ”Gud vs. människan.” Vad han längtar efter är närhet och gemenskap.

Däremot – och detta är en central punkt i det kristna budskapet – vet Gud att sann närhet förutsätter försoning. Och försoning kommer alltid att förutsätta någon form av bekännelse. För att Gud ska kunna förlåta oss behöver vi därför göra upp med vår strävan efter självtillräcklighet. Vi behöver göra oss sårbara inför Herren och bekänna: ”Herre, förlåt att jag avlägsnade mig från dig, trots att du bara ville mig väl. Förlåt att jag försökte klara mig på egen hand. Förlåt mig för Jesu Kristi skull!”

När vi säger detta till Herren gör vi upp räkningen med vår egen lagiskhet. Vi kapitulerar för Herren och säger att vi faktiskt inte klarar oss själva. Hur mycket vi än arbetar på vårt sätt att leva kommer vi till korta inför Gud och hans bud. Därför låter vi Herren ta över. Och vi inser att den största tjänst som vi kan göra Gud inte är att leva på ett visst sätt, utan att erkänna vårt behov av hans nåd och förlåtelse.

När försoningen med Gud väl har skett och när vi har upptäckt att Guds ”krav” egentligen bara var en längtan efter närhet – en personlig gemenskap med en helig Gud – kan en helt ny typ av identitet växa fram inom oss. På allt fler områden i våra liv får vi hitta vilan och tryggheten i Guds vilja till gemenskap snarare än (som tidigare) i våra egna prestationer. På detta sätt kan en sann kärleksrelation växa fram mellan oss och Herren. Som Johannes skriver: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss” (1 Joh 4:18–19).

Det är detta skeende som ligger bakom det vi var inne på i förra kapitlet: att den viktigaste drivkraften i helgelseprocessen är Guds nåd. Den som på djupet har fått möta Guds kärlek och förlåtelse kan nämligen inte förbli oförändrad. Som Johannes skriver:

Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han [Jesus] uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Och var och en som har detta hopp renar sig, liksom han är ren. (1 Joh 3:2–3)

Denna text ingår i min bok Ett liv i den Heliges närhet (Livets Ords Förlag 2015). För mer info, gå in här.

Annonser
kommentarer
  1. Eva H skriver:

    Utan att bli för privat kan jag säga att när jag började förstå mer om nåden, ”slappnade av” mer i min egen strävan efter att göra Gud till viljes, då kom mycket s.a.s. av sig självt, alldeles gratia/av nåd.

  2. olofedsinger skriver:

    För att citera Paulus: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan LÅT ER förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” (Rom 12:2).

  3. Eva H skriver:

    Precis.
    Att den förnyelsen kan ”bara komma” är dock inte alltid lätt att förklara. Icke-kristna funderar på hur det är ställt egentligen har jag märkt :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s