Lagiskhetens olika ansikten – del II: Lagiskhet och skamidentitet

Postat: 10 februari, 2015 av olofedsinger i Lärjungaskap
Etiketter:,

En annan sak som kan trassla in oss i lagiskhet är de så kallade ”narcissistiska” drag som så lätt tycks få ett fäste i vår personlighet. Många människor i dag går runt och brottas med olika känslor av mindervärde och skam. Trots allt det goda som vår Skapare har sagt om oss upplever vi oss som ovärdiga och otillräckliga. Vi upplever att vi på något sätt är fel. Inte bara för att vi har begått ett antal felaktiga handlingar, utan för att vi är fel.

De narcissistiska dragen i våra liv kan ta sig olika uttryck. Ofta bottnar de i en upplevelse av ensamhet och övergivenhet, och får sitt uttryck i ett starkt behov av bekräftelse. Om vi inte upplever att vi ”är någon” försöker vi helt enkelt att med alla till buds stående medel ”bli någon” i omgivningens ögon. Ofta börjar vi också ta in de idealbilder och krav som florerar runtomkring oss, och med tiden tenderar vi att allt mer bli vår omgivnings slavar. Vi blir överkänsliga för kritik och vi får svårt att skilja mellan sak och person. När någon säger att vi gör fel, tycker vi oss höra att hela vi är fel.

Den naturliga flyktvägen för en skamtyngd människa är att på egen hand försöka tillskansa sig det värde som hon tycker sig sakna. Utifrån egna och andras ideal gör hon sig en bild av den ”lyckade människan”, och genom att försöka leva upp till denna idealbild tänker hon att hon ska få det värde som hon från början inte trodde sig äga.

Flera gånger har jag i kristna sammanhang träffat människor som klagar över alla ”borden” och ”måsten” som de möter när de går i kyrkan. Av dessa personer upplevs lärjungaskapet som ett krav snarare än som en gåva, och när de befinner sig i andra kristnas sällskap drabbas de mest av dåligt samvete. Resultatet av denna känslighet blir att de allt mer drar sig undan den kristna gemenskapen.

Även om jag på intet sätt ifrågasätter äktheten i dessa människors känslor och upplevelser, är jag övertygad om att de krav som de säger sig möta i kyrkan ofta – men inte alltid – sitter på deras egen insida snarare än i den förkunnelse de har hört från predikstolen. När den skamtyngda människan kommer i kontakt med Skriftens undervisning om det heliga livet börjar hon nämligen inlemma Bibelns bud och förbud i den egna idealbilden. ”Så här ska man göra för att förtjäna omgivningens uppskattning och beröm”, tänker hon. Eller: ”Så här ska man leva om man ska duga i Guds ögon.”

En narcissistisk människa är i grunden präglad av sitt behov av bekräftelse. Så länge hon upplever sig vara framgångsrik i sin strävan att leva upp till idealen kan hon känna både tillfredsställelse och glädje i sitt liv. Men i samma stund som hon misslyckas, drabbas hon av djup förkastelse. När den inre idealbilden rasar samman är det enda som blir kvar en misslyckad och – i sina egna ögon – värdelös människa.

Och som sagt: I många fall har dessa känslor lett till att människor har dragit sig undan den kristna gemenskapen. Eftersom prestationsidentiteten har blivit kränkt har kyrkan upplevts som något som tar självkänslan ifrån en, snarare än stärker den. Skammen och mindervärdeskomplexet har fått sista ordet.

Denna text ingår i min bok Ett liv i den Heliges närhet (Livets Ords Förlag 2015). För mer info, gå in här.

Annonser
kommentarer
  1. Eva H skriver:

    Det här är något som gör mig mycket sorgsen.
    Dels de människor ”i världen” som jagar efter bekräftelse, att vara/göra/ha rätt vad gäller person, arbete, saker, resor mm, dels de i kristna sammanhang som känner så. (Tyvärr måste det väl erkännas att det finns de i kristna kretsar som gärna sätter lite press på andra också…)
    Jag tackar för gåvan att så lite bry mig om vad andra tycker och tänker i sådana yttre saker och försöker gärna uppmuntra andra till det. Det är inte människors gillande som är viktigast alltid.

  2. olofedsinger skriver:

    :) Ja, det är (oftast) en gåva att inte bry sig för mycket om vad andra människor tycker och tänker. Men de problem jag försöker sätta ord på är ju också något allmänmänskligt. Redan Adam och Eva gömde sig i skam i lustgården …

  3. Eva H skriver:

    Och visst har jag skamkänslor och försöker gömma mig både för Gud o människor jag också då och då.
    Ser nu att min kommentar snavar mot självrättfärdighet och ”kan själv!”. Men nej då, jag är ingen ensamvarg som skyr andra o andras omdömen o agerar rebell i alla lägen. Gåvan, om jag ska kalla det så, är väl då att inte förstå/bry mig mycket om allt ”jagande efter vind” som så många ser som livets viktigaste.

  4. olofedsinger skriver:

    Ingen fara, Eva! Vi får tänka och reflektera högt tillsammans, bara! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s