Ännu ett nådens år …

Postat: 28 december, 2014 av olofedsinger i Apologetik, Lärjungaskap
Etiketter:, , , , ,

Förr i tiden brukade man göra ett tillägg när man skulle skriva ut ett nytt årtal, till exempel i en dagbok eller en historisk skildring. Man skrev ”i nådens år”. Orsaken till detta var att man var medveten om att varje nytt år var att betrakta som en Guds gåva. Ja, att faktiskt varje sekund, varje andetag vi tar, är ett uttryck just för Guds oerhörda och oförtjänta nåd. Det liv som vi får leva här på jorden är något vi har Skaparen av himmel och jord att tacka för – honom och ingen annan.

Detta är en grundläggande sanning också i mitt eget liv. Varje ny dag får jag bäras av en tacksamhet över de många gåvor som min Herre har gett mig. Mitt liv, min gudsrelation, min familj, mina vänner och förebilder, mina gåvor och förmågor, mina möjligheter att tjäna Jesus Kristus … listan kan göras lång.

Samtidigt – och detta är ett skäl till att jag väljer att skriva om detta här och nu – händer det med jämna mellanrum att jag får frågor av andra kristna. Ibland lite trevande, ibland ganska aggressivt, kommer de och undrar om inte det faktum att jag så ofta argumenterar också för de andra delarna av Bibelns budskap tyder på att jag i själva verket tar för lätt på detta med nåden? Mitt svar på dessa frågor är: nej, det är absolut inte så att jag tar lätt på nåden. Det är ju den som jag själv lever av! Däremot kan jag i många lägen känna igen mig i Jesu bror Judas, när denne beklagar sig över läget på hans egen tid:

Mina älskade, trots min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning fann jag det nödvändigt att skriva och mana er fortsätta kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Hos er har det nämligen nästlat sig in vissa personer vars dom för länge sedan är förutsagd i Skriften. De är gudlösa, de förvränger vår Guds nåd till försvar för omoral och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus. (Jud v 3-4)

Allt för ofta tycker jag att Judas ord är som en blixtbelysning också av Sverige i dag. Att nåden – tvärtemot hur det var tänkt – har blivit till en ursäkt för att ta lätt både på Guds helighet och på ett liv efter Guds vilja. Att Bibelns budskap om syndens och otrons grepp om oss människor, och om nödvändigheten av att vår Skapare kommer till oss också som domare, spelas ut mot det betydligt mer efterfrågade budskapet om Guds kärlek och barmhärtighet.

Det faktum att jag har själv har ägnat en så stor del av mitt skrivande åt att kartlägga sådana ämnen som Guds helighet och det heliga livet, Guds roll som domare, krigen i Gamla testamentet och liknande ska alltså inte tolkas att jag inte vill värna om nåden. Som jag själv ser det är det snarare tvärtom: utan insikten om Guds helighet och om djupet av vår mänskliga synd är det omöjligt att förstå storheten i Guds nåd!

En person som har gått till historien för sin skildring av detta dilemma är den tyske teologen och martyren Dietrich Bonhoeffer. I sin bok Efterföljelse (som borde vara obligatorisk läsning för alla västerländska kristna) inleder han med att i ett helt kapitel tala om den ”billiga nåden”. Han skriver bland annat följande om situationen i den tyska lutherska kyrkan:

Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende. Idag gäller vår kamp den billiga nåden. Billig nåd betyder nåd som gottköpsvara, bortslumpad förlåtelse, bortslumpad tröst, sakrament till nedsatta priser; nåd som kyrkans outtömliga förrådskammare, varifrån det öses ut, tanklöst och gränslöst, med lättfärdiga händer; en nåd utan pris, utan kostnad. [—]

Dyr nåd är den förlorade skatten i åkern. Den människa som finner den går med glädje och säljer allt vad han äger för skattens skull. Den är den kostbara pärlan, som köpmannen byter till sig mot alla sina dyrbarheter, Kristi konungsliga välde som får människor att riva ut det öga som är dem till förförelse, den är Jesu Kristi eget rop, som får lärjungen att lämna sina nät och följa honom.

Problemet med den ”billiga” nåden, skulle man kunna säga, är att den inte är förankrad i verkligheten. I längden skapar den därför ett främlingskap mellan oss människor och Gud. Billig nåd förmår inte sätta oss i förbindelse med den helige Guden, helt enkelt för att den gör honom till något annat än han faktiskt är. Billig nåd gör universums Herre till ett lyckopiller eller en frälsningsmaskin. Den gör honom till något förutsägbart och hanterbart och rycker undan mattan för Bibelns tal om Gud som helig – det som enligt både Gamla och Nya testamentet är hans mest grundläggande egenskap.

”Dyr” nåd, däremot, kan utan problem gå hand i hand med en respekt för Guds helighet. Ett bra exempel på detta är orden ur Psaltaren 130, som för övrigt var en av Martin Luthers favoritverser: ”Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig” (Ps 130:3-4; jfr Ps 2:11). Observera logiken: Gud är den ende som har makt att förlåta våra synder. Denna förlåtelse är inte någon rättighet. Därför kan vi inte ta lätt vare sig på Gud eller hans nåd – nåden blir tvärtom ett argument för att ”frukta” Herren. Framför allt gör den nåden till något dyrbart, och därmed också till något livsförvandlande.

I dagens svenska kristenhet talas det generellt väldigt mycket om Guds nåd. Men bara för att man använder sig av ordet nåd betyder det faktiskt inte att man öppnar för en genuin erfarenhet av denna nåd. Inte heller betyder det att man sätter människor i förbindelse med den helige Guden – det som är den bibliska nådens främsta funktion. I många fall är det tvärtom så att nåden har kommit att ersättas av en allmän tanke om bekräftelse – något som i värsta fall vaccinerar oss mot det som är den sanna nådens ärende: att ge förlåtelse och befrielse från vår synd, det som vår Herre vill skänka fritt och för intet åt var och en som på Jesu egen uppmaning väljer att omvända sig och tro (se Mark 1:15; Luk 24:47 m fl).

När jag själv skriver om Guds helighet, om Gud som Domare och till och med om krigen i Gamla testamentet är det alltså i praktiken för att skapa en sådan förståelse av vem Gud är, att det om möjligt ska väcka en insikt om vårt behov av Guds nåd. Denna insikt är nämligen det viktigaste som kan ges oss. Den är porten in i själva himmelriket. Eller med Jesu egna ord: ”Saliga är de som är fattiga i anden [de som är beroende, de som inser sitt behov av Guds nåd], för dem tillhör himmelriket” (Matt 5:3).

PS. Om du vill lyssna till en predikan där jag talar om detta kan du gå in här.

Annonser
kommentarer
  1. Ulla Kagali skriver:

    Superbra – Nåden är och var dyr. Den kostade Vår Herre Jesu Kristus livet.

  2. Eva H skriver:

    Hör inte fascinationen över den ”billiga” nåden ihop med det som verkar vara den allomfattande tanken, nämligen ”…men störst av allt är kärleken!”.
    Alltså att man tänker att Guds nåd handlar om att ”Jo, Jag har ju skapat den o den o den så…” Och kärleken i form av ”Allt som görs av kärlek är gott så det måste Gud gilla!”
    Är det ”tidens tand”? Som förälder ska man ju helst inte säga nej, för det kan ju hindra utveckling.
    Men Gud säger nej ibland……
    Alldeles väldigt egna tankar, tänkta i en natt av jour.

    • olofedsinger skriver:

      Hej Eva! jag tror absolut att det ligger något i detta! Inom vissa delar av den lutherska kyrkan finns det visserligen en rent teologisk missuppfattnig kring nåden, där man spelar ut denna mot helgelsen. Men för folk i största allmänhet är det nog förvirringen kring begreppet kärlek som spökar. För att citera Magnus Malm:
      ”[Vi kan] inte utan vidare tala om att älska och förutsätta att vi förstår vad det betyder. Vi är så grundligt infekterade av samhällets syn på kärlek, att vi ofta befinner oss mycket långt från vad Gud menar. När man kan använda ordet ”älska” om en bil eller en semla och som synonymt med samlag och häftig förälskelse, då är det inte konstigt att även kristna människor blir förvirrade inför vad det hela handlar om. Ordet har ju förvrängts 180 grader: från den ursprungliga betydelsen att ge sitt liv för någon, till den känsla som uppstår när något tillfredsställer det egna livet.”

      • Eva H skriver:

        Tack för det citatet!

        Jag har förstått, om inte annat efter undervisning av Jens Peterson i S:ta Claras Lärjungaskola för 8-10 år sedan, att just missuppfattningarna kring nåd och helgelse nog är det som ”stört” mig rätt länge. Det är nog så att jag har lite svårt för att så många numer ”bara” vill tala om nåden. Förståeligt då det ger ”enklaste vägen” men för mig blir den teologin lite väl lättsmält. Jag tror kanske mer om Gud. Skriver jag och hoppas att du förstår en icke-teologs resonemang. (Intresset är mycket stort, men jag är inte alltid säker på att jag kan formulera mina tankar.)

      • olofedsinger skriver:

        Jag förstår absolut ditt resonemang! Dessutom håller jag med! :) Allt gott!

      • Eva H skriver:

        Tack detsamma!

  3. Jens G skriver:

    Bra blogginlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s