Guds centrifugalkraft

Postat: 10 december, 2014 av Jonas Hallabro i Församling, Reflektioner
Etiketter:, , ,

Vi behöver andeinspirerat mod att bli ännu mer kreativa, våghalsiga och pionjära i vårt sätt att tänka nya församlingar för nya människor och utforska nya sätt att vara kyrka.

När jag var barn var vi ofta och lekte på en lekplats som precis som de flesta andra lekplatser på sjuttiotalet härbärgerade en karusell. Vi barn brukade turas om att sätta fart på den runda snurrande platformen och de andra som satt på tävlade om vem som kunde sitta kvar längst utan att hålla i sig. Även om man spjärnade emot och försökte göra sig så tung som möjligt blev det till slut omöjligt att bara sitta kvar. När centrifugalkraften grep tag i hela kroppen hade man inte längre något val utan slungades ut med en väldig fart i tangentens riktning och landade i gruset inte så sällan ovanpå någon annan som redan farit av. Den som suttit kvar längst blev inte så sällan ertappad med att ha fuskat och klamrat sig fast. Nu undrar du kanske vad centrifugalkraften har med oss i kyrkan att göra?

Ty, så älskade Gud världen att hans kärleks centrifugalkraft sände sonen hit. Gud blev människa och landade i gruset. Jesus lämnade hela den himmelska härligheten för att dela alla delar av det mänskliga livet med oss. Jesus mötte sedan människor precis som de var och där de var. Han kom till deras kultur. Han steg över trösklar, in i hem. Han åt med människor, umgicks med människor, spenderade tid med människor. Han botade sjuka, proklamerade frid. Han kom med Guds rike in i människors liv. De tog emot honom, blev förvandlade, de blev lärjungar och efterföljare. Sedan sändes samma lärjungar i sin tur ut av Jesus. I Lukas 10 kan vi läsa att han sände dem som han själv uttryckte det ”som får in bland vargar” och han sände dem utan några som helst extra resurser. De fick inte ha med sig en extra skjorta, extra pengar eller ett par extra skor. De fick ge upp sin bekvämlighet och de blev helt beroende av att Gud skulle förse dem med de resurser de behövde genom de människor de mötte. De utsända lärjungarna mötte människor precis som de var och där de var. De kom till deras kultur. De steg över trösklar, in i hem. De åt med människor, umgicks med människor, spenderade tid med människor. De botade sjuka, proklamerade frid. De kom med Guds rike in i människors liv. Och många fler tog emot Jesus, fick sina liv förvandlade, blev lärjungar och efterföljare.

Jesus ger oss många spännande liknelser för att beskriva Guds rike. Vid ett tillfälle ger han bilden av Gudsriket som en surdeg, en bit jäst, som en kvinna blandar in i tre mått mjöl. Här är det inga litermått det handlar om, utan Jesus talar om stora sea-mått på 13 liter. Det skulle bli ett oproportionerligt stort bullbak på 40 liter mjöl! Vilket jobb det blir att arbeta in surdegen så att allt blir genomsyrat. Guds rike är som en surdeg som genomsyrar allt. Vi som församling kan få vara med och förvandla arbetsplatser, skolor, idrottsföreningar, hem och familjer, ja allt och alla omkring oss, genom att leva i det uppdrag vi fått. Men jag är rädd att vi har separerat surdegen från resten av degen. Surdegen gör ingen nytta om vi bara har den i kylskåpet och matar den en gång i veckan (oftast söndagar). Vi är kallade att ge upp vår bekvämlighet och leva i centrifugalkraftens sändning. Precis som Jesus lämnade sin trygghet och härlighet, är vi kallade att släppa taget om vår.

Innan Jesus lämnar jorden ger han lärjungarna ett uppdrag: gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Han säger: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”. Vi som tagit emot tron på Jesus är lärjungarna i Sverige idag och samma uppdrag och sändning gäller oss i vår tid. Det är detta som är vårt uppdrag, vår mission. Men istället för att leva i centrifugalkraftens riktning och sända ut har vi så småningom börjat samla in. Istället för att möta människor där de är förväntar vi oss ofta att de ska komma till oss. Vi säger: ”kom till våra gudstjänster, kom till våra verksamheter. Här är Guds rike, kom och var med”. Vi lägger mest tid, energi, pengar och resurser på verksamheter i våra olika kyrkobyggnader, och förväntar oss att människor ska ta sig in i vår kultur, över våra trösklar, in i våra byggnader. När det ju uppenbarligen är vi som har fått uppdraget att gå till dem.

Vi behöver våga tänka igenom, ifrågasätta och noga rannsaka hur vi praktiserar mission i vårt eget land idag. Jag tror att vi behöver lägga mest tid och resurser på att utrusta och sända ut varandra som bärare av Guds rike, in i vardagen. Jag tror att vi behöver uppmuntra och utrusta varandra att möta människor där de är, i deras kultur, gå över trösklarna, in i människors hem. Äta med människor, umgås med människor, spendera tid med människor. Bota sjuka, proklamera fred och frid. Ta med oss Guds rike in i människors liv. Så att de kan ta emot Jesus, förvandlas, bli lärjungar och efterföljare, som i sin tur gör samma sak. Så kan sverige genomsyras av gudsriket.

Vi behöver få tillbaka missionsperspektivet på vårt eget land. Sverige är ett missionsland där den överväldigande majoriteten av befolkningen ännu inte är lärjungar till Jesus eller del av en kristen församlingsgemenskap. Det har visat sig att nyplanterade församlingar med fokus på mission har bäst framgång i att aktivera varje medlem att nå dem som ännu inte är en del av den kristna gemenskapen. Idag finns det ett stort behov av fler livskraftiga och relevanta församlings-gemenskaper över hela vårt land och i synnerhet i våra större städer. Nyetablering ska inte ses som kritik eller konkurrens till det redan etablerade utan bör fungera som ett komplement och en positiv katalysator till allt det goda arbete som redan görs i våra kyrkor och missionshus.

Vår omgivande kultur har drastiskt förändrats och blivit post-kristen. Detta utmanar oss att med nödvändighet tänka nytt kring mission. Nu finns möjligheter men det krävs omvändelse. Mission är inte en aktivitet som vissa håller på med i kyrkan. Nej, mission hör till kyrkans grundläggande identitet och har sin grund i Guds väsen. Gud är relation i sin treenighet och till Guds väsen hör att sända och att bli sänd. Mission kan ses som ett utflöde ur Guds väsen. Mission är en centrifugalkraft som går från Fadern till Sonen och från Jesus vidare till oss.

Hur rätt det än kan låta att vi vill prioritera mission så är det ju stor risk att vi helt enkelt fått det bakvänt! Det är väl inte kyrkan som har en mission, utan Jesus mission som har en kyrka? Biskop Graham Cray har uttryckt det bra: ”Börja med kyrkan och risken är stor att vi tappar bort mission. Börja med mission och chansen är stor att vi kommer att upptäcka kyrkan.” Detta synsätt öppnar upp för att se mission snarare som en del av kyrkans identitet än som en viktig verksamhet bland andra. Kyrkan är till sitt väsen missionerande i så hög grad, att om den upphör att vara missionerande har den inte bara misslyckats med en av sina uppgifter – den har upphört att vara kyrka.

Vi behöver börja tänka mer pionjärt i hela rörelsen och se hur vi kan öppna dörrarna för att starta nya gemenskaper för nya människor också på platser där det redan finns församlingar. Vi behöver också få initiativen för församlingsutveckling och församlingsplantering att närma sig varandra eftersom de är uttryck för samma längtan och har viktiga bidrag att ge varandra. Vi behöver andeinspirerat mod att bli ännu mer kreativa, våghalsiga och pionjära i vårt sätt att tänka nya församlingar för nya människor och utforska nya sätt att vara kyrka. Frågan är om vi som kyrka ska fuska och motsträvigt klamra oss fast eller om vi ska låta oss kastas ut av Guds kärleks sändande centrifugalkraft och landa i gruset för att vara kyrka där.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s