Gud och sex del 7 (Världen idag): Celibatet

Postat: 3 november, 2014 av olofedsinger i Bibeln, Lärjungaskap
Etiketter:,

Sverige är ett av de länder som har den högsta andelen ensamhushåll i världen. Statistiken talar om att så många som hälften av alla hushåll består av en enda person, vilket i praktiken innebär att ungefär var tredje vuxen svensk bor själv. Med tanke på detta borde det naturligtvis vara högprioriterat för oss i Sveriges kristenhet att utforma en praxis och en teologi runt det som är den här artikelns tema: celibatet. Tyvärr är det långt ifrån självklart att så är fallet.

Celibatet skulle utifrån en kristen förståelse kunna beskrivas som ett bejakat singelskap. Det är en önskan eller en kallelse att leva utan såväl tillfälliga som långvariga sexuella relationer, och att därmed också leva utan det familjeliv som kan bli frukten av ett äktenskap. Den som talar mest om denna kallelse är aposteln Paulus, som i sin undervisning i Första Korinthierbrevet använder påtagligt stort utrymme för att beskriva celibatets förtjänster:

Helst skulle jag vilja att alla människor vore som jag. Men var och en har sin gåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat. Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir som jag. Men om de inte kan leva avhållsamt skall de gifta sig, eftersom det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. […] Den ogifte är angelägen om det som tillhör Herren, hur han skall göra som Herren vill. Den gifte är angelägen om det som tillhör världen, hur han skall vara sin hustru till lags, och så blir han splittrad. Den ogifta kvinnan, jungfrun, tänker på det som tillhör Herren, att hon skall vara helig både till kropp och själ, men den gifta kvinnan tänker på det som tillhör världen, hur hon skall vara sin man till lags. Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att snärja er, utan för att ni skall leva anständigt och stadigt hålla er till Herren och inte slitas hit och dit. […] En hustru är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri att gifta om sig med vem hon vill, bara det sker i Herren. Men lyckligare är hon om hon förblir som hon är. (1 Kor 7:7-9, 32b-35, 39-40a)

Av sammanhanget är det tydligt att apostelns främsta angelägenhet är att missionsuppdraget ska kunna utföras så effektivt som möjligt. Alla vi som har bildat familj kan lätt konstatera att han har rätt i sin poäng: med äktenskap och barn uppstår nya lojaliteter i våra liv – lojaliteter som direkt påverkar vår möjlighet att lägga tid på missionsuppdraget. Värt att notera är att Paulus inte på något sätt ifrågasätter dessa lojaliteter. Som gifta måste vi prioritera våra familjemedlemmar! Men å andra sidan är att det just därför som han förordar celibatet. Eftersom tiden är kort, tyck han vilja säga, borde det för många av oss vara viktigare att missionera än att ”stadga oss” med fru/man och barn – för att nu inte tala om villa, volvo och vovve … (Därmed inte sagt att det ena skulle utesluta det andra. Även som gifta kan vi ju missionera. Men det som påverkas är dels hur mycket tid vi har till vårt förfogande, dels vilket ansvar vi har för våra nära och kära.)

I sin undervisning bygger Paulus på värderingar som kan härledas tillbaka direkt till Jesus själv. I slutet av en lång undervisning om äktenskapet säger Herren: ”Inte alla förstår det ordet utan endast de som har fått den gåvan. Det finns de som inte kan gifta sig, därför att de är födda sådana, och de som inte kan det, därför att människor gjort dem sådana. Och det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig. Den som kan förstå detta, må ta det till sig” (Matt 19:11-12).

I dessa verser identifierar Jesus tre olika grupper, som alla har det gemensamt att de behöver leva i celibat:

1) De som är ”födda sådana”.

2) De som har blivit ”gjorda sådana”.

3) De som ”för himmelrikets skull inte gifter sig”.

Kategori 1 kan med största sannolikhet handla om flera olika grupper. Det kan handla om dem som inte känner sig attraherade av andra och/eller saknar en längtan efter familj och barn. Men det kan även handla om könlösa eller homosexuella som på grund av sin sexuella orientering inte har någon möjlighet att ingå ett (heterosexuellt) äktenskap.

Kategori 2 ska rimligen ses som en omskrivning för kastrater eller eunucker – en grupp som inte är särskilt vanlig i Västvärlden i dag (även om sterilisering faktiskt förekommer även i Sverige), men som var en folkgrupp att räkna med i det gamla Romarriket.

Kategori 3, slutligen, handlar om det som Paulus talar om i Första Korinthierbrevet: människor som med hänvisning till sin missionskallelse väljer att avstå från äktenskap och barn ”för himmelrikets skull”.

Det medvetna valet att leva i celibat kan vara ett vittnesbörd även på andra sätt. I stora delar av världen har detta med barn och familj kommit att förknippas med vårt värde som människor. Vi lever för vår partner och/eller våra barn, och i vissa fall också genom vår partner och/eller våra barn – till exempel på så sätt att de förväntas förverkliga de drömmar som vi själva inte lyckades nå upp till i samband med att vi var unga.

Celibatet, däremot, är ett ifrågasättande av detta slags värderingar. Det reser sig trotsigt upp emot en kultur som knyter sitt värde och sätter sitt hopp till sina egna avkomlingar, för att i stället förkunna att vi har vårt värde och vårt hopp genom vårt medborgarskap i Guds rike (jfr Luk 11:27-28). För vissa kan celibatet också vara ett konkret lidande för Kristus, till exempel för den som är kristen homosexuell eller som inte lyckas hitta någon troende partner att dela sitt liv med (jfr 1 Kor 7:39).

För en längre artikel på detta tema, se här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s