Väckelserapport från Etiopien – del VIII: böneutroparen som blev frälst

Postat: 11 september, 2014 av olofedsinger i Guds rike
Etiketter:,

Den sista artikeln i min rapportserie från Etiopien. Än i dag kan jag komma på mig med tänka på denne man och på det extremt märkvärdiga vittnesbörd som han delade med sig av. Jag är fortfarande osäker på hur man ska förhålla sig till detaljerna i berättelsen, men Awins historia har ändå skakat om mig i grunden. Läs vidare och bilda dig en egen uppfattning!

Det du nu ska få läsa låter nästan som en saga. Berättelsen här nedan innehåller faktiskt så många märkliga detaljer att man skulle kunna frestas att tro att den är uppdiktad. Men om det skulle vara så att misstron sänker sig över dig när du läser den vill jag upplysa dig om att brodern till personen som berättade den för mig är död. Skjuten av sin morbror just på grund av det du nu kommer att läsa om. Det är nämligen en berättelse om två muslimers omvändelse till Kristus. Eftersom den överlevande broderns liv just nu är i stor fara – om han nu fortfarande är i livet – använder vi inte hans riktiga namn.

Awin är en muslimsk man i 25-årsåldern. Han bor i en etiopisk stad nära den sudanesiska gränsen, där han arbetar som ungdomsledare och böneutropare i den lokala moskén. På fritiden reser han runt och predikar, och han kan bl a stoltsera med att ha konverterat tre ortodoxa kristna till islam. Detta gör naturligtvis att han är illa sedd av den ortodoxa kyrkan, men han har en stark ställning bland muslimerna och därför har han också anförtrotts hedersuppdraget att ha hand om moskéns sigill.

Nu är det så, att Awin och hans bror går i resplaner. Som alla rättrogna muslimer drömmer de om att få genomföra hadji, pilgrimsresan till Mecka. Awin har redan ordnat med pass, men han har ett problem: penningbrist. Det är nämligen så att Awin vid ett tillfälle lånade ut 4 000 birr till en annan muslimsk predikant, men nu vägrar denne att betala tillbaka skulden. Awin tycker att detta är mycket märkligt – borde inte en predikant vara ärlig? Och borde inte deras gemensamma religion vara stark nog att forma sinnelaget efter Koranens bud? Men Awin slår snabbt ifrån sig dessa tankar – man kan ju inte ifrågasätta Allah den Allsmäktige och hans vishet! Nej, sådana tankar kommer säkerligen från Satan.

Men så en natt händer det Awin något ytterst märkligt. Han har en dröm – en dröm som gör honom både rädd och förolämpad. Och nu är han helt övertygad om att Satan försöker fresta honom. Detta är vad han drömmer:

En reslig man med märkligt utseende kommer till honom och ifrågasätter Awins resa till Mecka. Mannen säger: “Varför ska du till Mecka? Du går bara in i mörkret, för Gud finns överallt!” Awin känner sig naturligtvis mycket kränkt av denna anklagelse, men värre ska det bli.

Nu för mannen nämligen fram två grupper med människor. En grupp med kristna och en med muslimer. De kristna ser mycket sorgsna ut, men muslimerna skrattar och tycks må alldeles utmärkt. Mannen frågar Awin vilka som ser gladast ut, och han svarar med det uppenbara: “muslimerna förstås!” Då säger mannen till de båda grupperna att de ska vända sig om. Nu visar det sig att de kristnas ryggar lyser som solen, medan muslimernas är mörka och nakna. Nu frågar mannen vad Awin tror att detta betyder. Det vet han inte så då svarar mannen själv: “De kristnas ansikten är sorgsna för att deras tro inbegriper mycket lidande. Dessutom verkar deras tro väldigt ologisk när de ska försöka berätta om den för andra. Men deras tro är sann, och det är därför som deras ryggar lyser – de har en ljus framtid, de kommer till himlen. Vad muslimerna beträffar så är de glada, för under detta liv möter de ingen förföljelse och de kan leva ganska bekymmersfritt. Men deras ryggar är mörka och nakna, för de har ingen framtid.”

Nu tar mannen i drömmen fram Koranen. Han visar Awin tre ställen där Koranen omnämner Isa (Jesus) och uppmanar honom att läsa dessa. Där står det bl a att Isa öppnade de blindas ögon, helade de förlamade och uppväckte de döda. Nu frågar mannen om Awin tror på Koranen. “Ja”, svarar Awin förnärmat, för han är ju muslimsk predikant och kan i själva verket Koranen mycket bra. “Varför tror du då inte på detta?” säger mannen – en fråga som gör Awin mycket arg. Han börjar skälla ut mannen för att denne förhör honom på detta sätt. Men mannen säger bara att “jag vill inte ha någonting alls från dig – jag vill ha dig!”

Där slutar drömmen, och när Awin vaknar nästa morgon är han livrädd. Han undrar om det kan vara den där predikanten som vägrar att betala tillbaka sin skuld som har lagt en förbannelse på honom så att han drömmer så här. För det är ju alldeles tydligt att detta måste vara djävulens verk! Det värsta är att samma dröm återkommer även nästa natt. Och så visar det sig att även hans bror plågas av några drömmar. Fast han vågar inte berätta om innehållet för Awin. Han säger bara till honom att “jag måste lämna det här området”, och när Awin frågar varför får han svaret att “Satan frestar mig i mina drömmar”. Senare får Awin veta att samma person som kom till honom i drömmen hade kommit till hans bror med ett svärd och en piska i handen och uppmanat honom att inte göra något av sina planer att resa till Mecka.

Det dröjer inte länge innan Awin också flyr från staden. Oftast har en förbannelse nämligen bara makt över en inom ett begränsat geografiskt område. Men det visar sig att den här förbannelsen är kraftig, för han fortsätter att drömma samma sak. Lika illa ställt är det med brodern, så var för sig beslutar de sig för att det är lika bra att återvända hem. Men hemma är ingenting sig likt. Awins bror börjar bli psykiskt instabil, de slutar att besöka moskén, stänger sin butik och låser in sig på sitt rum. De mår båda fruktansvärt dåligt och situationen blir mer och mer ohållbar. Awin bestämmer sig för att försöka åka över till Sudan, för att därifrån sända en ännu kraftigare förbannelse mot den muslimske predikanten som hämnd för allt detta. Men innan de sätter sina planer i verket går de båda bröderna ner till ån som löper genom den närbelägna skogen för att få gråta ut för sig själva.

Medan de sitter där tillsammans och lyssnar på musik på den medhavda bandspelaren dyker plötsligt mannen från drömmen upp från ingenstans. Detta är nu ingen vanlig man. Han är reslig, med hår ned till vristerna och hans ansikte skiftar i regnbågens alla färger. Han säger bara tre ord: “Jesus är Frälsaren.” Sen försvinner han. Nej, det här är ingen normal upplevelse. Men det är mitt på dagen och solen gassar och den här gången är det ingen dröm. Och även om insikten sitter hårt inne börjar det gå upp för Awin och hans bror att det kanske inte är Satan som ligger bakom deras drömmar trots allt. Men ännu är de inte säkra.

Nåväl. Nu sitter Awin och hans bror där tillsammans. De tittar konstigt på varandra, vet väl inte riktigt vad de ska tänka. Och medan de sitter där dyker ännu en märklig varelse upp: en illande gul fågel. Awins bror, som fortfarande är ganska uppskakad, försöker jaga bort den. Han ser mycket väl att det inte är någon vanlig fågel, och tror väl att detta fortfarande har med förbannelsen att göra. Fyra gånger jagar han iväg den, men femte gången tar han kål på den med en sten och plockar upp den. Det visar sig att han hade rätt: det är ingen vanlig fågel. Tvärtom. Den har vad som ser ut som små människofötter, och under vingarna står det något. Inte skrivet med penna, utan som om det hör till fågelns egen kropp; det står på arabiska: “Jesus är vägen och sanningen.”

Vad skulle du göra om du fångade en illgul fågel med människofötter och texten “Jesus är vägen och sanningen” under vingarna? Awin och hans bror reagerar nog ungefär som du och jag skulle ha gjort, för de bestämmer sig för att ta med sig fågeln till en nyhetsredaktion. Det här budskapet måste ju nå fler! Men märkligt nog försvinner fågeln på ett oförklarligt sätt: plötsligt är den bara borta.

Vid det här laget har någonting hänt med de båda männen. Som Awin säger när han berättar detta för mig:

– Jag trodde inte på drömmen, men efter det här måste jag ju tro!

Detta hindrar nu inte att de båda bröderna är mycket rädda. Svetten droppar från deras pannor och de flyr hem. De glömmer t o m att ta med sig bandspelaren. En natt tillbringar de hemma, men morgonen därpå hör de båda en röst inombords som säger: “gå till de kristna!” Så de går till den ortodoxa kyrkan – det är tre timmars gångväg – bara för att bli bortjagade av kyrkans präster. (Awin har ju trots allt konverterat tre av deras medlemmar till islam.) Så de får gå hem igen, men gör sedan ett nytt försök; denna gång går de till den lutherska Mekane Yesus-kyrkan.

– Folket där kände ju också till oss och de var mycket rädda, säger Awin. De misstänkte att vi skulle försöka fresta dem och konvertera också deras medlemmar. Men de jagade i alla fall inte bort oss.

I stället börjar Mekane Yesus-folket be att Gud antingen ska bekräfta att de båda männen verkligen blivit kristna, eller – om detta är en frestelse från djävulen – att Gud ska beskydda dem. Men det visar sig att de oroar sig i onödan. I Mekane Yesus-kyrkan tar Awin och hans bror slutgiltigt emot Jesus som sin Herre och Frälsare, och sen flyr de genast till en annan stad.

Nu är det bara ett problem: alla deras ägodelar och pengar finns ju kvar hemma, och utan dem kan de inte klara sig särskilt länge. Det finns ingen annan råd än att åka tillbaka och hämta dem, och Awins bror tar sig an uppgiften. Men där hemma har ryktet redan gått om deras konvertering, och när Awins bror stöter på sin morbror uppmanar denne honom att genast avsäga sig sin nya tro. När brodern vägrar och i stället säger att “Kristus är min Frälsare” skriker morbrodern åt honom att “Det finns ingen Gud utom Allah!” och skjuter honom.

– Muslimerna döljer Jesu härlighet, säger Awin som kommentar till detta. De kan inte acceptera tron på Honom. Om någon i familjen blir kristen blir han utstött ur sin familj. Nu har jag blivit som en tiggare!

Min tolk kommenterar också det hela. Han påpekar att en muslim ser det som helt Guds uppgift att förkorta eller förlänga en människas liv. Just detta visar på hur allvarligt Awins morbror måste se på det hela. Och nu är alltså Awins bror död.

Jag vet inte var Awin är i dag. Det är omöjligt att veta om han ens lever. Men det sista han berättade för mig var i alla fall att han befann sig på flykt. Han hade uppsökt Mekane Yesus-församlingen i Harar, en stad i östra Etiopien där 200 muslimer har blivit kristna och startat en församling. Men de hade inte råd att ta hand om honom. Då upplevde han en maning från Gud att återvända till sin hemstad – “situationen har förändrats”, sade en röst inom honom. Så han styrde kosan hemåt, och på vägen fick han veta av en vän att morbrodern hade fängslats för mordet på hans bror.

Hemma i den låsta affären fanns ju också moskéns sigill, och han måste hem och lämna tillbaka det till muslimerna. Hur välvilligt de nu skulle komma att ta emot honom … Varken Awin eller jag visste något om detta när vi skildes åt. Det enda vi visste var att vi kristna har att räkna med många lidanden och motgångar. Men vi har också en ljus evighet tillsammans med Jesus att vänta!

 

[Denna artikel är ursprungligen skriven för tidningen Trons Värld i samband med mitt Etiopienbesök 1998.]

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s