Håller Svenska kyrkan på att odla en rädslans kultur?

Postat: 14 augusti, 2014 av olofedsinger i Insändare & Debatt, Ledarskap
Etiketter:,

I dag har jag en insändare i Kyrkans Tidning. Det är med stor sannolikhet den sista jag skriver som generalsekreterare i Salt, och den tar upp en av de just nu mest oroväckande tendenserna inom vår stora Svenska kyrka – nämligen den rädslans kultur som på allt fler håll håller på att breda ut sig.

I ett tidigare inlägg här på Efterkristus fick jag ett svar gällande frågan om vigsel av samkönade par, som stora delar av dagens insändare kretsar kring och som det därför kan vara värt att påminna om. Det kom från ärkebiskopens teologiska sekreterare Jakob Wirén, och gick bland annat gick ut på att den utsortering som jag talar om i insändaren inte får äga rum förrän man börjar söka tjänst på lokal församlingsnivå. Alltså inte i samband med stiftens antagningskonferenser. (Enligt Wirén säger ÄB ”uttryckligen att frågan (och svaret) om vigsel av samkönade inte avgör vid antagningen. Det spelar inte heller någon roll vid domkapitlens behörighetsprövning eller yttranden.”)

Samtidigt kommer det hela tiden signaler om att detta inte är hela sanningen. Senast i Kyrkans Tidning den 24 juli fick vi ett vittnesbörd från en man som har läst till diakon och som nu säger att han ”blivit nekad att antas som diakonkandidat på grund av att jag inte gladeligen bejakar samkönade äktenskap”. Mannen, som väljer att vara anonym, fortsätter:

Jag anser mig inte ha problem att samarbeta med kollegor som fullt ut bejakar detta förbund. Mitt fall är anmärkningsvärt då detta, mot antagningsgruppens medgivande, är enda skälet till att jag inte blev antagen. Vad berörd biskop med kollegor än hävdar blir deras utsagor bara löjliga bortförklaringar till den uppenbara oviljan att bevara den bredd som jag lärde mig på grundkursen var Svenska kyrkan motto ”att vara en bordsgemenskap istället för en åsiktsgemenskap”. Den bredd som har varit ett adelsmärke har nu blivit en likformad gemenskap under det politiskt korrekta etablissemanget.

Just det. Det är ju precis detta som jag och många med mig har flaggat för de senaste åren – men som ÄB alltså hävdar inte kan vara fallet. Ska bli spännande att se vad jag (och EFS ledningsgrupp, som ju nyligen har skrivit ett brev till biskopsmötet i saken) får för svar från kyrkans ledning – både gällande detta och gällande min frågeställning i stort!

Direktlänkar:

Oroväckande besked från nya ärkebiskopen

Svar från – och till – ÄB:s teologiska sekreterare

Tyck som vi, annars …

Insändartexten:

Den senaste tiden har det kommit flera oroväckande signaler från Svenska kyrkans centrala nivå. Signaler som får många av oss att undra om vår kyrka håller på att odla en rädslans kultur.

Frågan aktualiserades i samband med programmet ”Bögbotarna” i SVT:s Uppdrag granskning. Inför sändningen av detta program skickade kyrkokansliet ut ett antal dokument till de lokala församlingarna, bland annat med ”Frågor och svar” om hur man kunde bemöta de frågor som väntades ställas i programmets kölvatten.

I fem av de femton svaren påtalas möjligheten att anmäla de präster som ”felar” i denna fråga till domkapitlet eller tillsynsansvarig biskop. Och även om detta är formellt korrekt, är det svårt att frigöra sig från känslan att kyrkokansliet med sina råd underblåser ett slags angiverikultur på de lokala arbetsplatserna. På en direkt fråga (Dagen 140527) försvarar man sig visserligen med att frågorna inte ska läsas ”efter varandra som högläsning” och att det inte finns något skäl att dölja hur ”den som upplever sig kränkt av en präst” ska agera. Men faktum kvarstår att de flesta som fick detta dokument torde ha läst det just från början till slut. Och eftersom prästerna i Uppdrag granskning inte förbröt sig mot Svenska kyrkans beslut i denna fråga hänger osäkerheten kvar i luften. Vad och vem är problemet? Och vad vågar man egentligen säga eller göra?

Osäkerheten förstärks av att Svenska kyrkans förre ärkebiskop inte med ett ord tar de aktuella prästerna i försvar. I modern ledarskapslitteratur brukar man få uppmaningen att som chef ge kritik enskilt och beröm öppet. Detta för att man annars riskerar att få ett arbetsklimat präglat av rädsla, osäkerhet och slutenhet. Men i Svenska kyrkan låter man sina präster bära hundhuvudet själva när media knackar på. Vad leder detta till, om inte en rädslans kultur?

Tyvärr har även vår nya ärkebiskop gjort uttalanden som riskerar att bidra till samma utveckling. I Dagen (140626) deklarerar hon att den skrivning som kyrkostyrelsen klubbade 2009 om att synen på samkönade äktenskap inte ska ”ha betydelse vid … anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst” i praktiken inte har någon betydelse. ”Det är så arbetsmarknaden fungerar, det är inte konstigt”, förklarar hon. Och vidare: ”Om dilemmat uppstår att två sidor känner sig diskriminerade i samma fråga – till exempel en präst som inte vill viga samkönade par och ett samkönat par – bör ett kristet förhållningssätt vara att först och främst motverka den i situationen svagare partens diskriminering och därmed värna om den svagares värdighet.”

Jag kanske har missförstått något, men som jag tolkar ÄB säger hon: 1) Kyrkostyrelsens förarbete till Kyrkomötets beslut 2009 gäller inte – och har kanske aldrig gällt. 2) I vissa lägen är det vår kristna plikt att sortera ut sådana präster som för sitt samvetes skull inte kan medverka vid en samkönad vigselakt. Visserligen inte vid själva antagningskonferensen, men ute i de lokala församlingarna.

Som upplysning kan jag säga att jag redan har fått rapporter om församlingar där kyrkoherden med hänvisning till kyrkokansliets ”Frågor och svar” signalerar att präster som har ”fel” åsikt i synen på utlevd homosexualitet bör se sig om efter ett annat jobb. Argumentet för denna bortsortering sägs vara just omsorgen om den ”svagare parten”. Jag är medveten om – och beklagar verkligen – att det finns homosexuella som har blivit dåligt behandlade av kyrkans företrädare. Men om vi lyfter blicken är det kanske ändå inte helt självklart vilka som är den ”svagare parten” i Sverige i dag? En överväldigande majoritet inom kultur och media tar ju parti för HBTQ-rörelsens hjärtefrågor. Prästerna i Uppdrag granskning, däremot, tvingas löpa gatlopp i media utan att få stöd ens av sin egen arbetsgivare.

Som avslutning skulle jag därför vilja rikta mig inte bara till Svenska kyrkans ledning, utan också till er som identifierar er med HBTQ-rörelsen: Låt inte en typ av marginalisering ersättas av en annan. Låt inte värnandet om ”den svagare parten” bli till ett maktspråk, där vi i praktiken bedriver häxjakt mot dem som tycker annorlunda än vi själva. Låt bredden i Svenska kyrkan bestå – i denna såväl som i andra frågor.

Annonser
kommentarer
  1. Jonas Nilsson skriver:

    Tack för Frimodiga insatser. Synd att Frimodiga förefaller pensioneras tidigare än andra i detta land.

  2. olofedsinger skriver:

    :) Jo, precis så är det ju …

  3. Rickard Lind skriver:

    Förutom den bibelexegetiska frågan om homosexuell utlevnad som är tydlig så tycker jag att man också bör föra fram det medicinska argumentet (hälsa och sjukdomar bland de som praktiserar homosexuell utlevnad) vilket pekar tydligt på att skapelsen i sig förordar följande ordning för sexuell utlevnad:
    Man och kvinna som båda är oskulder när de träffas förenas på det gamla vanliga barnalstrande sättet och lever tillsammans så resten av sina liv.

  4. Hans skriver:

    Hej Inte FÅR en människas läggning ligga henne till last i något fall för att leva sitt eget liv o få sitt uppehälle o utöva något som han/hon tycker är ett kall för dem. De ambivalenta svaren man får från högsta ledningen är helt i linje med biskopars, ärkebiskopars o Överklagande nämndens generella sätt att arbeta. Det är efter eget skön i varje särskilt fall som det passar just vid aktuellt tillfälle och inte med rättvisa som grundplåt. Klerkial nepotism. Det finns mycket ruttet bland de som verkar inom ledningen i Svenska Kyrkan. Klerkarna pussas offentligt men sticker skarslipad kräkla i ryggen när ingen ser på. Tveklöst är det så därför behöver man särskild litteratur om konfliklösningar. Det hjälper inte i alla fall tyvärr eftersom inkvisitoriska förfaranden fortfarande tillämpas oblygt av t ex den nuvarande ärkebiskopen. Hon fabricerar dessutom mål själv och är med i hela processen samt, tar Stiftet sig frihet att medverka som tredje part i överklagandenämnden fräckt o oblygt.Mycket bra att du tar upp det som en frågeställning men det är ju egentligen fakta som kommer fram.
    Jag ser mer än det som du tar upp just nu och det blir nog bara värre med nuvarande ärkebiskop.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s