Vill jag döva mitt samvete – eller vill jag bidra till förändring?

Postat: 24 maj, 2014 av Martin Alexandersson i Lärjungaskap
Etiketter:,

Många utav oss går dagligen förbi en tiggare. Inte sällan är det människor från Östeuropa som sitter med en pappmugg framför sig och en lapp där det på knagglig svenska beskrivs en tragisk livssituation. Och dagligen är det möjligt att via Tvn se människor som lider på ett eller annat sätt eller tänka på alla människor som inte känner Jesus. I många av dessa situationer får vi dåligt samvete. Vi borde göra något för att hjälpa och som kristna ”borde vi detta ännu mer”. Och ja, vi har en kallelse att sprida Guds kärlek bland människor som lider nöd och att göra människor till lärjungar. Men frågan är, varför gör vi det och hur?

Samvetet är en nyckfull liten varelse. En del av samvetet är av Gud nedlagt men en del är också präglat av samhället man lever i. Samvetet blir dock nöjt om jag agerar utifrån det och bryr sig inte det minsta om effekten av min handling. Tvärtom – när vi agerar på samvetets impulser får vi omedelbart en tillfredsställelse och vi kan känna oss som ”goda människor”.

För att exemplifiera: om jag ger lite mynt till en tiggare blir mitt samvete stillat och jag känner mig god. Men har jag egentligen hjälpt människan? Nej. Vill jag verkligen hjälpa så handlar det snarare om en 1000-lapp, att jag erbjuder gästsängen i min lägenhet eller finansierar tiggarens dotters skolgång i Rumänien. Men eftersom samvetet är nöjt och det är mitt samvete som styr så ”nöjer” jag mig med guldpengen och går vidare.

På samma sätt kan man fundera över om en 100-lapp i månaden, hos en vanlig arbetare med 30′ i månadslön, är en konsekvens av att döva sitt samvete eller att verkligen vilja hjälpa?

Samma attityder ser vi t.ex. när jag dövar mitt samvete genom att köpa en etanolbil och glatt tankar etanol utan att bry mig om att etanolproduktion tvingar människor att flytta och sliter hårt på miljön i delar av Sydamerika där den odlas. Just för att det är min handling som är det viktigaste och inte självklart effekten av den.

Vidare är det också en utmaning att inte styras av omgivningens bekräftelser. Genom att ha en bild på mitt fadderbarn på kylskåpet genererar det många ”godhetspoäng” i vänskapskretsen – men är det de som jag strävar efter, eller att Guds kärlek ska få spridas? Jesus pratar om det här i termer av att inte låta den ”vänstra handen veta vad den högra gör”(Matt 6:3).

Vi får dock akta så att vi inte blir cyniska och tänker ”hur man än gör blir det fel” utan frimodigt få fortsätta söka hur vi kan sprida Guds rike i vår värld så att det faktiskt innebär förändring i människors liv.

Kontrollfrågan bör i alla lägen i alla fall vara: vilken är min drivkraft till detta? Om jag vill hjälpa och sprida Guds kärlek och hans rike – hur gör jag det så att effekten blir positiv och inte bara något som dövar mitt samvete?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s