Gud är ordningens Gud

Postat: 3 april, 2014 av olofedsinger i Guds rike

Gästblogg av David Wellstam.

Paulus skriver att Gud är ordningens Gud. Denna fras brukar kritiker av nutida karismatik använda för att argumentera för att det som sker enbart är mänsklig hysteri eller satans verk. Samma argument användes för över 200 år sedan mot väckelsen the Great Awakening i USA. Eftersom Gud är ordningens Gud så kan en samling där människor faller, gråter, skakar och skrattar högt inte vara sanktionerad av Gud. Jag tycker personligen att argumentet är svagt men eftersom det så ofta dyker upp så vill jag nu bemöta det.

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon skall tolka. Finns det ingen uttolkare skall tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud. Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta. Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. Profeternas ande behärskas av profeterna; 33Gud är inte oordningens Gud utan fridens… Låt allt ske värdigt och med ordning. (1 Kor 14:26-32, 40)

Korintiernas sammankomster hade blivit en tuppfäktning i andlighet. Andens gåvor strömmade så starkt genom samtliga personer i gemenskapen att de verkar ha profeterat och talat högt i tungor samtidigt som någon annan undervisat osv. Det fanns alltså både osunda motiv och dålig struktur på samlingen. När de som samlas inte blir uppbyggda är det enligt Paulus oordning. Han poängterar att vi kan välja när vi väljer att dela något vi fått från Gud.

Det är viktigt att lägga märke till vad Paulus inte kritiserar. Han klagar inte på Andens gåvor eller de andra karismatiska uttryck som säkerligen förekom. Paulus säger inte heller att det inte får vara högljutt eller att Gud aldrig berör människor starkt. Han försöker bara hjälpa dem reglera strukturen på mötet så att det Anden ger bygger upp de andra i samlingen. Notera hans slutkläm i vers 40: ”Låt allt ske värdigt och med ordning”. Någon kommenterade hans ord ungefär så här:

För att vi ska kunna låta allt ske värdigt och med ordning, så behöver vi först söka och sträva efter att ha allt. Sen kan vi börja oroa oss över att det vi har ska ske värdigt och med ordning!

Klockren kommentar! Vi saknar ofta det allt som Paulus talar om i texten: uppenbarelser, profetior, tungotal med uttydning m.m. Istället för att oroa oss för att det ska bli oordning borde vi följa Paulus uppmaning och ivrigt söka Andens gåvor (1 Kor 14:1) så att vi får något att hålla ordning på! Vi befinner oss generellt i det formaliserade och stela diket men är livrädda för att hamna i det andra. Istället borde vi söka oss åt det hållet så att vi hamnar mitt på vägen.

Vad är egentligen Guds ordning? När är det ordning enligt himmelens perspektiv? Visualisera följande två samlingar:

  • Alla sitter i prydliga bänkrader. Liturgin för alla tryggt igenom Gudstjänsten utan alltför stor medverkan från majoriteten. Människors ansikten avslöjar inte vad som sker på insidan. Om Gud gör något i deras liv (vilket han säkert gör) så märks det inte utåt. Det är lågmält & stilla.
  • En tredjedel av mötets deltagare ligger utspridda på golvet. Några gråter, några vrider sig av skratt och någon verkar vara i en annan värld. Överallt i rummet sitter människor och ber för varandra och samtalar. Då och då hörs ett skrik då inre Gud rör vid djup inre smärta eller demoner manifesterar sig. Några står och svajar och andra skakar som om strömmar av kraft går igenom dem. Andra dansar runt och lovsjunger Gud. Det är en högljudd och intensiv atmosfär.

Jag tror att Gud kan verka i båda sammanhangen. För mig är inte en mer formell liturgi automatisk lika med mindre av Andens närvaro & verk. Problemet är att många menar att det andra scenariot är det. Tänk efter! Till det yttre är det stökigare och mindre tillrättalagt i samling nr 2. Men är det oordning i Guds ögon? Gud helar människors hjärtan, utgjuter sin kärlek, utrustar till tjänst och befriar från demoner. Från himlens perspektiv skapar Gud ordning och harmoni i människors liv. Vi kan inte bara döma utifrån det yttre.

Ni känner säkert till den besatta mannen från Gadaras. När Jesus och hans lärjungar kom så manifesterade mannen och det blev oordning. Jesus befaller demonen att lämna och det blir ännu stökigare! Demonen börjar prata och förhandlar så att de istället får fylla en stor svinhjord istället som nöffandes skenar nedför branten. ÄNNU mera oordning! Stökigt på riktigt! Men se på frukten – mannen sitter där och är fri och ren för första gången på mycket länge.

John Wimber brukade likna församlingen vid ett fullbelagt sjukhus. Det är intensivt, stökigt och dramatiskt. Men varje dag räddas liv och livsförvandlande ingrepp sker. Vi är alla i behov av vård och Guds behandling, därför bör vi inte bli förvånade om det kan bli lite dramatiskt ibland. Fysiska reaktioner på Guds beröring vittnar om att Gud gör sitt verk. Vill du veta mer om fysiska reaktioner så klicka HÄR för att komma till mitt inlägg om fysiska reaktioner.

Naturligtvis är inte allt som sker 100 % Gud i en samling. Det är alltid också människa och ibland kan demoner manifestera sig för att störa. Som ledare har man ansvaret att vägleda människor och urskilja det som sker. Det slipper kritikerna som i ordningens namn utesluter allt sådant från början och släcker Andens eld om den skulle dyka upp. Utmaningen är att hålla sig på vägen och inte hamna i något av dikena.

Naturligtvis är det bra med relavanta strukturer och ordningar. Jag själv brinner för att skapa så bra mötesplatser mellan Gud & människa som möjligt. Dålig struktur och sann oordning stör och minskar sannolikheten för att liv ska förvandlas. Men Guds ordning är inte densamma som mänsklig ordning och livlös stoism.

Blessings!
/David

PS. Kolla även in Martin Alexanderssons inlägg om ovanstående bibelord här.

kommentarer
  1. Josef Löwdin skriver:

    Åter igen kommer The great awekening upp som argument. Får nog ta och skriva en artikel i ämnet om Jonathan Edwards syn om det hela. Jag har mycket böcker med honom och har läst allt av det hela. För att ta det lite kortfattat. Väckelsen blev attackerad av andra just på grund av starka känsloyttringar. Till en början försvarade Jonathan Edwards det hela med en bok som heter ”God at work”? och även i THoughts of revival, 1742. Men några år senare efter att ha studerat frukten så skriver han en ny bok i ämnet so heter ”Religious affections”. Religious affections var alltså hans slutgiltiga ord i det hela. Han börjar skriva att det är svårt att vara en hängiven vän av det som varit bra i väckelsen och glädja sig över det; och samtidigt se de onskefulla dragen i det som varit dåligt, och bekämpa dem på allvar. Men utan att göra det kan vi inte gå Guds och sanningens väg (s 16). Sedan ger han en lång rad bibelargument på tecken som inte alls behöver vara från Gud. För att avsluta med väckelsens sanna tecken. Jonathan Edwards och alla i the great awkening var också cessationister så karismatiker kan egentligen inte hänvisa till den tiden alls :-)

    • olofedsinger skriver:

      Intressant kommentar, Josef! Fast ärligt talat har jag svårt att se hur det skulle påverka det som David skriver. Varken han eller jag påstår ju att några särskilda fysiska/känslomässiga reaktioner alltid skulle vara ett tecken på att Gud är verksam – eller ens på att Gud skulle göra något särskilt i personerna i fråga. Däremot vill vi båda hålla dörren öppen för att så kan vara fallet – något som jag tvivlar på att Edwards ens i slutet av sitt liv ifrågasatte.
      Utan att ha läst Edwards skulle jag också tro att både David och jag kan skriva under på det som han beskriver som väckelsens sanna tecken.
      Det du sedan skriver om vad vi som karismatiker kan hänvisa till eller inte är också lite dubbelt. I en mening kan man ju säga att en av de stora vattendelarna i kyrkans historia är pingstväckelsens utbrott på Azusa Street 1906. Innan dess fanns ö h t inget generellt bejakande av Andens gåvor så som vi tänker oss det hela. Man hade ju ännu inte dessa referensramar! Rosenius utlägger t ex 1 Kor 14 som om Paulus hänvisade till lärargåvan när han talar om det profetiska talet – på ett sätt nästan löjeväckande, men fullt förståeligt eftersom det var 50 år innan pingstväckelsen.
      Den andra sidan av myntet är att Gud naturligtvis var densamme även på denna tid. Och eftersom karismatik i grunden handlar om att inbjuda Guds närvaro och att ge honom frihet att verka och tala på de sätt som han finner för gott, bör det absolut gå att dra lärdomar av människor som tidigare i historien haft samma öppna sinne. Även om jag alltså inte skulle kalla vare sig Edwards eller Rosenius som talare om temat var ”Andens gåvor i dag”! ☺

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s