Den senaste veckan har bloggosfären fullständigt svämmat över av inlägg om Ulf och Birgitta Ekmans konvertering till Katolska kyrkan. Jag har inte tänkt gå in på denna fråga här på Efterkristus, även om jag självklart har en hel del tankar även kring detta. Till exempel följande: Kanske var det en tydlig brytning mellan Ulf och trosrörelsen som behövdes för att den senare skulle kunna utvecklas i den takt och frihet som framtiden kräver?
Hursomhelst aktualiserar ju Ulfs argumentation för sin konvertering frågan om vad sann kristen enhet handlar om. Jag har själv varit inne på samma fråga i mitt inlägg kring Antje Jackeléns syn på sitt ärkebiskopsuppdrag, där hon å ena sidan talar varmt om kyrkans enhet och å andra sidan underminerar den bekännelse som många av oss menar att samma enhet behöver utgå ifrån. I fredags skrev också Stefan Gustavsson ett mycket klargörande inlägg i Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsmail. En direktlänk till detta finner du här. Rekommenderad läsning!
efterkristus.nu 
Det skulle vara intressant om du, Olof, från ditt perspektiv ville ge en längre kommentar till Peter Halldorfs inlägg i tidningen Dagen.
http://www.dagen.se/insikt/kulturdebatt/pa-vag-mot-en-evangelisk-katolicitet/
Hej Fredrik! Jag har nu läst Peter Halldorfs artikel. Men jag vet inte om den gör så djupt intryck på mig … Till viss del tycker jag att Peter leker med ord när han betonar att vi alla har en kallelse att vara katolska i meningen ”allmänneliga”. Så är det naturligtvis. Men för de allra flesta människor går ändå associationerna i detta ord till den romersk-katolska kyrkan.
Det han i övrigt vill ha sagt är väl att frikyrkan – och inte minst pingströrelsens – tendens att vara sig själv nog, att tänka att ”kyrkan började med vårt samfunds grundande”, är ohållbar. Något som jag absolut håller med om. Vi behöver koppla med de historiska kyrkorna, och framför allt tillhör hela den kristna kyrkans historia oss alla – med alla dess helgon och syndare, kyrkofäder och pionjärer.
Men detta hindrar ju inte att i alla fall jag har rätt stora problem med delar av den romersk-katolska kyrkans teologi. Reformationen var nödvändig, även till priset av en ny kyrkobildning! Halldorf talar om väckelserörelserna som profetröster, men säger att profeterna inte har till uppgift att bygga nya kyrkor. Men Paulus talar ju om att profeterna tillsammans med apostlarna faktiskt har denna kallelse, och det är väl just detta som våra samfundsbildningar har varit uttryck för? Jag är själv övertygad om att samfundens tid snart är förbi, men jag är inte lika säker på att den alltid har varit fel. Halldorf riskerar att nedvärdera sin egen tradition i sin kärlek till de historiska kyrkorna.
Framför allt är jag inte säker på att frikyrkans kris har något som helst att göra med dess profetiska identitet. Snarare är det väl det faktum att vi har förlorat vår profetiska skärpa – att vi har sekulariserats och blivit kopior av världen – som är problemet …?
Ja, där har du några tankar från min horisont!
Hej igen. Tack, det var intressanta synpunkter. Mm, den där leken med ord är lite symptomatisk för PH. Det är ibland svårt vad förstå vad han egentligen menar, kan jag uppleva. Vad består exempelvis kristen enhet i när man inte kan fira nattvard tillsammans?
I ljuset av vad PH sagt tidigare Romersk katolska kyrkan är det svårt att utläsa vad han egentligen vill se för utveckling. I en äldre intervju med Dagen citerades Peter på följande vis, vilket bidrar till förvirringen: ”Det är nödvändigt att böja sin nacke under kyrkan och bejaka Petrusämbetets legitimitet” (http://www.dagen.se/nyheter/halldorf-vill-inte-vara-en-ikon/).
/F
Det tycks generellt vara ganska inne att säga flera (delvis varandra motsägande) saker samtidigt. Jfr mitt inlägg i dag om Antje Jackelén. En del av postmodernismens förbannelse … och tjusning?