Nya testamentet – historia eller nutid? – del I: evangelierna

Postat: 24 augusti, 2013 av olofedsinger i Bibeln, Gåvor & Tjänster, Lärjungaskap
Etiketter:, ,

En av de tydligaste vattendelarna inom den världsvida kristenheten handlar om hur vi läser och tolkar evangeliernas skildringar av Jesu under. Ska dessa i första hand betraktas som historiska tillbakablickar – ”så här handlade Jesus” – eller ska de också ses som manualer för den kristna kyrkan i dag – ”dessa tecken skall följa dem som tror …”?

Frågan är inte helt okomplicerad. Få troende förnekar till exempel att Apostlagärningarna visar att den undergörande kraft som var så central i Jesu egen tjänst på jorden kom att följa med in också i den tidiga kyrkan. I USA finns det dock betydande grupper av evangeliskt kristna som hävdar att Andens gåvor i praktiken kom att dö ut i och med den första generationen apostlar. Motiveringen till detta är att vi sedan fick Nya testamentet – och då behöver vi ju inte längre Andens manifesterade närvaro!?

Riktigt så resonerar vi nog inte hemma i Sverige, men även här uppfattar jag ändå att vi rätt ofta lever som cessationister (som det ovanstående synsättet brukar kallas). En orsak till detta kan möjligen vara vårt lutherska arv. I sina förord till Nya testamentets böcker levererar nämligen denne reformator ett antal uppseendeväckande recensioner av evangelierna, där det bland annat framgår att han är betydligt mer imponerad av Johannesevangeliets framhävande av Jesu undervisning än av synoptikernas rapporter om Jesu under och tecken. Som teologen och Lutherkännaren Paul Althaus* skriver:

Den kristne är mindre intresserad av rapporterna om Jesu historiska under än av vittnesbördet om ordet som skapar tro och denna tros frälsande kraft. Därför är Johannes evangelium – som återger många av Kristi ord men få av hans under – det ”sanna, genuina och främsta Evangeliet, och skall föredras framför och värderas högre än de andra tre, eftersom det omvända förhållandet gäller för dessa.”

Om Jesu under och tecken är att betrakta enbart som historiska tillbakablickar är naturligtvis Luthers förhållningssätt fullt begripligt. Det räcker ju faktiskt med några få under (som hos Johannes) för att fatta poängen: ”ja, Jesus är Guds son, och han kan göra sånt som ingen annan människa kan.” Om det å andra sidan är så att det som Jesus säger (i Johannesevangeliet!) om att ”den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större” (Joh 14:12) – då blir Jesu under viktiga även som en konkret undervisning till oss i dag: ”så här ska vi agera när vi likt Jesus får vara verksamma i den helige Andes kraft.”

Rent bibelteologiskt tänker jag att man kan utgå från Jesu missionsbefallningar för att komma till klarhet gällande denna fråga. Om vi börjar bakifrån kan vi då konstatera att Jesu ord till lärjungarna i Joh 20:21 – ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” – visserligen inte säger något om under och tecken, men att de å andra sidan kan tolkas som att just detta är vad vi bör förvänta oss när vi går i Mästarens fotspår. Inte minst med tanke på att Jesus i nästa vers bekräftar att han ska fylla sina lärjungar med sin Ande.

I Lukasevangeliet är den övernaturliga dimensionen ännu starkare. Visserligen sägs det inget om denna i evangeliets ”sista” missionsbefallning (Luk 24:46-48). Men tidigare har Jesus sänt ut sina tolv lärjungar, och senare ytterligare sjuttio, med det uttryckliga uppdraget att ”predika Guds rike och bota sjuka” (Luk 9:2; jfr 10:9).

Hos Markus är beskedet i denna fråga närmast övertydligt. Här står det nämligen att Jesus i sin missionsbefallning uttrycker sig med följande ord: ”Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska” (Mark 16:17-18).

Återstår Matteus. Denne evangelist är lite tricky, för i hans missionsbefallning – den mest kända av de fyra – står ingenting om några under och tecken. Däremot säger Jesus att hans ursprungliga lärjungar ska ”lär[a] dem [som kommer till tro genom deras vittnesbörd] att hålla allt vad jag har befallt er” (Matt 28:20). Och om man bläddrar tillbaka några kapitel kan vi ganska enkelt konstatera att Jesus har lärt sina lärjungar inte bara vad som är Guds vilja på det etiska planet (typ: Bergspredikan), utan också att ”Bota sjuka, uppväck[a] döda, gör[a] spetälska rena och driv[a] ut onda andar” (Matt 10:8).

Sammantaget blir alltså mitt eget intryck att evangelierna i allra högsta grad ska läsas som en skildring – inte bara av vad som hände där och då, utan också av vad som kan hända här och nu. Helt följdriktigt skriver evangelisten Lukas i sin inledning till Apostlagärningarna: ”I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus började göra och lära” (grundtexten till Apg 1:2, se noten i FB).

Jesus började. Vi fortsätter. Tänk på det nästa gång du läser i evangelierna – särskilt de synoptiska! :)

*) Paul Althaus, The Theology of Martin Luther (Fortress Press 1966), s 83f. (Min översättning.)

Annonser
kommentarer
  1. Micael Grenholm skriver:

    Amen! Mycket bra skrivet :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s