Lärdomar från Florence

Postat: 21 oktober, 2012 av Martin Alexandersson i Lärjungaskap
Etiketter:,

I min barndomsförsamling fanns Florence. Hon hade varit skolfröken och var nu 93 år (hon var en av de människorna som aldrig tycktes fylla år, utan mitt minne var att hon alltid var 93, men nu som vuxen tycker jag att det verkar lite märkligt..). Hursomhelst var hon ganska sträng (tyckte iaf jag som barn) och med bestämda åsikter. När jag var i 18-årsåldern började vi ungdomar att spela modern lovsång i gudstjänsten och detta var då något helt nytt. Någon hade då frågat Florence om vad hon tyckte och hon svarade något i stil med: ”Det låter förfärligt. Men jag använder tiden till att be för ungdomarna och jag tycker om att de vill lovsjunga Gud.” Jag önskar att jag, när jag är 93, kommer ha den ödmjukheten och insikten att sitta och be när det är förfärligt i gudstjänsten. Och jag utmanas redan idag av attityden att glädjas åt andra människors tillbedjan till Gud, även när det är på sätt som inte ligger mig själv varmast om hjärtat. Det kan handla om musik eller andra gudstjänstformer, men det kan också handla om den som har ett hjärta för att tillbe Gud genom barmhärtighet mot hemlösa (som sen kommer till kyrkan och stör), dansa till Guds ära (och skymma sikten för mig i gudstjänsten) eller att tillbe Gud genom att måla konstiga tavlor (som sedan naturligtvis skall hängas upp i varje vrå i kyrkan). Där utmanar och hjälper Florence attityd mig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s