Bibeln och helandetjänsten del 3: Varför blir inte alla helade?

Postat: 14 mars, 2012 av olofedsinger i Bibeln, Gåvor & Tjänster
Etiketter:, , , ,

Om helande är en del av frälsningen – varför är det då så få som blir helade? På denna fråga finns det många olika svar. John Wimber, en man som hade en stark internationell helandetjänst under slutet av 1900-talet, lyfte särskilt fram otron och den obekända synden när han skulle reflektera kring de uteblivna gudsingripandena.

Att tron är viktig för att öppna oss för gudsrikets närvaro och kraft är en tydlig del av Nya testamentets budskap. För mig har särskilt Lukas skildring av Paulus besök i Lystra satt ord på detta:

I Lystra fanns det en man som från födelsen var lam i fötterna och aldrig hade kunnat gå. Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, sade han med hög röst: ”Res dig upp och stå på benen!” Då hoppade han upp och började gå omkring. (Apg 14:8-10)

Bristande tro i samband med helande kan handla om många olika saker. Det kan handla om något så grundläggande som en ovilja eller oförmåga att ta till sig budskapet att Gud vill bota. Eller det kan handla om en överbetoning på att Gud vill använda det onda som drabbar oss för att fostra oss. Otro kan även visa sig i form av direkt olydnad, till exempel i en situation där Gud har gett oss ett löfte om helande utan att vi har tagit detta på allvar.

När det gäller det andra som Wimber påtalar, obekänd synd, är Bibeln tydlig med att alla former av förhärdelse utestänger oss från gudsrikets välsignelser (2 Kor 2:10-11; Heb 12:15 m fl). Bitterheten och oviljan att förlåta gör att trons kanal slammar igen. När Jesus undervisar om trons bön påtalar han därför också vikten av försoning människor emellan:

Om någon säger till detta berg: Lyft dig och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske. Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert. Och när ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon. Då skall också er himmelske Fader förlåta er era överträdelser. (Mark 11:23-25)

Den katolske prästen Francis MacNutt nämner i sin bok Helande. För hela människan elva olika anledningar till varför helande kan utebli. Förutom otro och oförsonlighet tar han upp sådant som obekänd synd, att förebedjaren inte har bett tillräckligt specifikt eller ställt fel diagnos, att den sjuke har bortsett från de naturliga vägarna till helande (medicin, läkarvård, sunda livsvanor och så vidare) samt att tiden för helande ännu inte är inne.

Allt detta kan hjälpa oss att förstå varför Guds helande kraft ibland dröjer eller uteblir. För egen del vill jag dock lyfta fram ytterligare två aspekter. Den första har att göra med Nya testamentets ord om att vi som kristna visserligen inte är av världen men att vi ändå är i den. Jesus ber i sin översteprästerliga förbön:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. (Joh 17:15-18)

Samtidigt som det ärar Gud att vi tar hans löfte om helande till oss, hör det till våra grundvillkor som kristna att vi måste leva i det som Bibeln kallar för ”världen”, det vill säga den gudsfrånvända mänskligheten. Detta innebär i sin tur att vi – så länge vi lever här på jorden – i någon mån måste dela den fallna skapelsens villkor. Till dessa villkor hör utan tvekan sjukdomens realitet.

I detta sammanhang kan det även vara läge att nämna att sjukdom och lidande ibland kan tjäna som en påminnelse om vårt eget beroende av Gud. En annan situation där sjukdom kan främja Guds syften med våra liv är när den hjälper oss att identifiera oss antingen med Herren själv eller med andra människor som lider. Men detta innebär förstås inte att sjukdomen helt plötsligt har blivit något gott!

Den andra aspekten jag vill lyfta fram har att göra med den allmänkristna erfarenheten att Guds rike visserligen är närvarande här och nu – men ännu inte i sin fullkomlighet. Ett ofta förbisett faktum när vi talar om tro och helande är att Jesus när han befann sig här på jorden representerade gudsrikets fulla närvaro och kraft. Och eftersom tro är den kanal som öppnar för Guds rike är det därför naturligt att alla som kom till Jesus i tro blev hjälpta.

Men vad är egentligen tro? Som jag själv ser det handlar tro om att bejaka sitt beroende av Gud. Och som en följd av det: att verkligen komma till Jesus med våra personliga behov – till exempel om vi är sjuka. Detta måste i sin tur innebära att bara det faktum att vi kommer till Jesus med vår bön om helande är ett uttryck för tro! Jesus säger: ”Om ni har tro, bara som ett senapskorn, skall ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting skall vara omöjligt för er” (Matt 17:20).

Min slutsats av detta blir, att om vi har fått åtminstone en gnutta tro för helande, är det inte främst avsaknaden av tro vi ska uppehålla oss vid om inget händer. I stället är det graden av gudsrikesnärvaro.

Av skäl som ofta är omöjliga att förstå tycks Guds rike vid olika tillfällen vara mer eller mindre närvarande. I sammanhang som präglas av stark lovsång och tillbedjan – till exempel i församlingar där det pågår en andlig väckelse – kan Guds närvaro vara så påtaglig att den känns i hela atmosfären. Vid sådana tillfällen är det också vanligare med olika slags under och tecken. Andra exempel skulle kunna vara kloster eller lägergårdar där kristna under långa tider har samlats för att be – även där tycks det vara vanligare än på andra platser att människor kommer till tro eller blir helade.

Samtidigt bör det kanske tilläggas att sjukdom i sig inte behöver vara något tecken på att Gud är frånvarande. Tvärtom kan det vid en troende människas sjuk- eller dödsbädd vara en oerhört påtaglig gudsnärvaro. Tron öppnar oss för Guds rike, men i det Nya förbundet finns ingen orsak- och verkanprincip som gör att tron alltid ger oss del av de välsignelser vi ber om.

Det jag själv tycker är så befriande med dessa perspektiv på helande och tro är att de hjälper oss att inte fastna i prestationer och krav. Tro är beroende. Tro är tillit och förtröstan. Tro är att komma till Jesus. Vi får ta hans löften på allvar och komma till honom med alla våra behov, men om ingenting påtagligt händer behöver vi inte drabbas av tvivel eller förkastelse för det. I stället får vi be att Jesus ska bevara vår tro och vår förväntan, och att hans helande kraft en dag ska bryta igenom också i våra liv.

Oavsett när detta händer får vi vila i att alla Guds löften kommer att besannas, och att all sjukdom ska lämna våra kroppar i himlen!

Annonser
kommentarer
  1. Johan Skog skriver:

    Bra sammanfattat! Jag vill dock förtydliga att den viktigaste delen i Wimbers undervisning om helande och uteblivet helande inte var otro och synd, utan detta om Guds rikes redan nu men ännu inte som du också tar upp i artikeln. Den här icke fördömande Guds rikes-synen är vad som genomsyrade hela Wimbers teologi, och detta var nog en av de stora anledningarna till varför han blev uppskattad inom så breda kretsar.

    1 Kor 13:12 ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s