Andliga principer från Gamla testamentet del 8: ockulta offer

Postat: 28 december, 2011 av olofedsinger i Bibeln
Etiketter:, , ,

Jag har flera gånger i denna serie talat om offrets betydelse för vår gudsrelation. I del 3 beskrev jag hur offren i det gamla Israel bringade försoning i fyra olika riktningar: Gud, oss själva, våra medmänniskor och skapelsen i stort. I del 5 talade jag sedan om den unika kraft som enligt både Gamla och Nya testamentet ligger i blodet – och då, framför allt, i Jesu eget blod. I denna artikel vill jag nu lägga fokus på en helt annan tillämpning av denna andliga princip – nämligen att det är här vi får förklaringen till den kraft som är förknippad med de ockulta offren.

I början av Andra Kungaboken finns en kuslig berättelse nedtecknad. Den handlar om hur israeliterna går ut i krig mot moabiterna, och hur de med Guds hjälp gillrar en fälla för den moabitiska armén. Segern över fienden tycks vara ett faktum, men så kan vi läsa följande:

När Moabs kung såg att han inte kunde stå emot i striden, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men de kunde inte. Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren. En våldsam vrede kom då över Israel som bröt upp och lämnade honom i fred och vände tillbaka till sitt land igen. (2 Kung 3:26-27)

Det som här skildras är den kraft som ligger i ett ockult offer. Och särskilt då i ett människooffer. Det som sker när någon utför denna typ av handling är nämligen att han/hon frigör kraft åt de onda andarna. De får ett handlingsutrymme, ett mandat, som ligger helt i linje med de andliga principer som vi kan läsa om i både Gamla och Nya testamentet.

Faktum är att vi här finner en referenspunkt också till Nya testamentets tal om helvetet. Det som i Bibeln är själva sinnebilden för de yttersta straffen – Gehenna – är nämligen en anspelning på den så kallade Hinnoms sons dal, den plats där Israel under en av sina avfallsperioder offrade barn till avgudarna. Som vi kan läsa i Andra Krönikeboken:

Ahas var tjugo år när han blev kung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i HERRENS ögon så som hans fader David, utan vandrade på samma väg som Israels kungar. Han gjorde också gjutna avgudabilder åt baalerna. Själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp sina barn i eld efter den avskyvärda seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn. Och han bar fram offer och tände offereld på höjderna och kullarna och under alla gröna träd. (2 Krön 28:1-4)

Denna typ av andliga övningar är ingen lek! Barnoffer är naturligtvis något fruktansvärt i sig. Men det vi också ska ha klart för oss är alltså att denna typ av offer – och det gäller även djuroffer – på ett konkret sätt frigör kraft i den demoniska världen. Genom ockulta offer kan exempelvis en satanist lägga förbannelser på en lokal kristen församling, och vi ska inte vara naiva i fråga om effekten av denna typ av handlingar.

Flera gånger har jag hört berättas om hur organiserade satanister anordnar fastekedjor för att bidra till söndring av pastorernas äktenskap. Det kan låta som hokus pokus, men är dessvärre ett väl dokumenterat fenomen. Även fasta är för övrigt en form av offer: jag avstår från något livsnödvändigt, för att med hela min varelse kunna fokusera på något annat. Alla religioner föreskriver därför fasta i någon form, och så även den kristna tron. (Om du vill läsa mer om fasta kan du kolla in min artikel om detta här.)

Syftet med det som jag tar upp i denna artikel är dock inte att skapa rädsla för det ockulta. ”Han som är i er är större än den som är i världen” (1 Joh 4:4). Däremot tror jag att vi som svensk kristenhet behöver ta oss ur den törnrosasömn som leder till att vi inte tar den andliga verkligheten på allvar. Det pågår ett krig mellan ont och gott, demonerna och Guds änglar. Självklart får vi som kristna vara trygga i att vi är anslutna till den vinnande sidan. Men det gör inte att vi ska underskatta vår fiende.

Framför allt tänker jag att ovanstående bibelord ger en oerhörd tyngd åt Bibelns tal om Jesu offer, det som enligt Hebreerbrevet var det slutgiltiga och för alla tider gällande syndoffret:

Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider, och han har satt sig på Guds högra sida och väntar nu på att hans fiender skall läggas som en fotpall under hans fötter. Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga. (Hebr 10:12-14)

Och i kapitlet innan:

Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på de orena, helgar till yttre renhet, hur mycket mer skall då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden. Ty Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud. (Hebr 9:13-14)

Kungen i Moab offrade sin förstfödde son, vilket i sin tur ledde till en hemsökelse över den israelitiska hären. Men Herren själv har enligt Nya testamentet offrat sin förstfödde son, och kraften i det offret övertrumfar alla andra offer under mänsklighetens historia. Halleluja!

Del 1: Templet som en bild av den himmelska världen

Del 2: Templet som en bild av Guds närvaro

Del 3: Förlåtelse och försoning

Del 4: Förbund

Del 5: Blodet

Del 6: Andliga ordningar

Del 7: Avskilja för tjänst

kommentarer
  1. micael skriver:

    Ja, nog har demonerna kraft, men den är inte i närheten av den Helige Andes kraft. Filmen Furious Love tar upp detta:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s