Andliga principer från Gamla testamentet del 3: förlåtelse och försoning

Postat: 23 november, 2011 av olofedsinger i Bibeln, Tillbedjan
Etiketter:, , ,

Genom hela Guds ord kan vi läsa om de problem som synden har ställt till med här i världen. Synden är den makt som sedan djävulen förledde de första människorna har trasat sönder Guds goda skapelse. Just detta är också bakgrunden till det budskap om frälsning och befrielse som är både Gamla och Nya testamentets huvudärende.

I bibliskt tänkande finns det fyra olika riktningar där vi som syndare är i behov av Guds upprättelse. Den första av dessa riktningar är Gud själv. Som kyrkofadern Augustinus uttryckte det: ”Vårt hjärta är oroligt till dess det finner ro hos Dig.” Den andra riktningen är inåt, alltså vår relation till oss själva. Den tredje riktningen är relationen till våra medmänniskor. Alla dessa riktningar förs samman av Jesus i det dubbla kärleksbudet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” Och: ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:37, 39). Till dessa tre riktningar kan sedan läggas en fjärde, den som innefattar resten av Guds skapelse. Den Gud som har skapat himmel och jord vill helt enkelt att vi ska ha en god och harmonisk relation även till den värld som han har satt oss att förvalta!

Den institution i Israel som hade till uppgift både att upprätthålla och restaurera dessa fyra riktningar i våra relationer var offertjänsten i tabernaklet och templet. I Gamla testamentet finns ett stort antal offer omnämnda, som på olika sätt var tänkta att åstadkomma detta. (I Tredje Moseboken nämns exempelvis brännoffret, matoffret, gemenskapsoffret, syndoffret och skuldoffret.) På så sätt framträder också förlåtelsen och försoningen som den i särklass viktigaste nyckeln till alla former av helande och befrielse i Bibeln. Jesus själv är förstås det viktigaste exemplet på detta. Som Johannes uttrycker det: ”Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens” (1 Joh 2:2).

Jesu offer är än i dag fundamentet för den upprättade relation till Gud som vi som syndare är i så desperat behov av. Men försoning och förlåtelse är också en nyckel på alla de andra områden där vi är i behov av upprättelse. Jag har många gånger i bön blivit påmind om vilken kraft som ligger i detta, och inte sällan blivit uppmanad direkt av Herren att be om förlåtelse för mina snedsteg och fnurror för att ”komma vidare” i ett specifikt andligt skeende.

I vissa situationer har det här även kunnat inbegripa ”ställföreträdande förlåtelse” – alltså då man ber om förlåtelse i någon annans ställe. Även detta har en gedigen förankring i Gamla testamentets skrifter. Sådana gudsmän som Jesaja, Esra, Nehemja och Daniel är alla kända för sina förböner, där de har bett om förlåtelse inte bara för sin egen utan för hela folkets synd (se Jes 6:5, Esra 9, Neh 1:6, Dan 9). Ur ett perspektiv kan förstås detta verka märkligt, eftersom vi rimligen inte kan behöva ta ansvar för vad någon annan människa har sagt eller gjort. Men återigen har det flera gånger visat sig att vi för att ”komma vidare” i ett andligt skeende kan behöva be också denna typ av böner. Och för detta har vi alltså gediget stöd i Guds ord.

Tidigare inlägg i denna serie:

Del 1: Templet som en bild av den himmelska världen

Del 2: Templet som en bild av Guds närvaro

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s