Andliga principer från Gamla testamentet del 2: templet som en bild av Guds närvaro

Postat: 16 november, 2011 av olofedsinger i Bibeln, Tillbedjan

Det tempel som byggdes av kung Salomo i Jerusalem var indelat i fem olika områden, där varje nytt område stod för en större och mer omedelbar närhet till Gud och hans närvaro. Dessa områden var:

• Hedningarnas förgård

• Kvinnornas förgård

• Männens förgård

• Det heliga

• Det allra heligaste

Som namnen på de olika områdena anger, var det olika spelregler som gällde i templets olika delar. Det handlade både om vilka som fick vistas där och hur man förväntades bete sig när man gjorde det. I det heliga var det bara Israels präster som fick röra sig. Hårdast var dock restriktionerna i det allra heligaste; dit fick bara översteprästen gå, och då bara en gång per år – nämligen på den stora försoningsdagen (se 3 Mos 16). Om någon som inte hade rätt att vistas i det heliga eller det allra heligaste försökte tränga sig in där, säger Bibeln att han måste dö (se 4 Mos 18:1-7). Faktum är att man snart införde en ordning så att översteprästen måste fästa ett rep runt ena benet när han gick in i det allra heligaste – detta för att man skulle kunna dra ut honom om han skulle falla död ner när han stod inför Guds ansikte. Ingen annan fick ju gå in där, och Guds heliga närvaro var så påtaglig att man inte kunde vara nog försiktig när man närmade sig honom.

I det nya förbundet är det på många sätt annorlunda. Enligt NT är hela Guds församling ”Guds tempel” (se 1 Kor 3:16-17, 1 Pet 2:5 m fl), och genom Jesu försoningsdöd kan vi ”frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött” (Hebr 10:19-20). Men samtidigt tror jag faktiskt att principen om olika ”intensitet” i Guds närvaro kan ligga till grund för olika ”spelregler” även i vårt nutida umgänge med Herren.

Ett konkret exempel på detta finner vi i Apostlagärningarnas femte kapitel. Där berättas det om ett kristet par, Ananias och Safira, som försöker lura både Gud och församlingen genom att framstå som frommare och mer överlåtna än de i själva verket är. De säljer nämligen en egendom och låter påskina att de skänker hela vinsten till församlingen, trots att de har stoppat undan en del av pengarna för egen del. Resultatet blir att de faller ned döda. Guds närvaro i församlingen är alltså så påtaglig att samma sak som kunde ske i det allra heligaste på GT:s tid kunde ske också där!

Under senare år har vi på TEJP-lägren upplevt något som jag tror kan kopplas samman med detta fenomen. Nämligen att det i vissa situationer har blivit viktigare än vanligt både med detaljerna och med vår egen lydnad, helt enkelt för att vi har börjat röra oss i vad som på ”tempelspråk” skulle kunna beskrivas som ”det heliga”. Ordningar och arbetssätt som under normala omständigheter – på ”hedningarnas förgård” – har verkat oproblematiska, har i dessa situationer kommit i ett helt nytt ljus. Ofta har det handlat om att Gud har valt att uppenbara saker för oss när vi har bett, och när vi har tagit detta på allvar har det lett till en påtaglig välsignelse. När vi i stället har tagit lätt på vad Gud har lärt oss eller talat till oss om har vi fått se genombrottet för Guds kraft glida oss ur händerna.

Jag har själv inte någon färdig teologi för hur denna typ av erfarenheter ska tolkas. Jag märker bara att det ligger något viktigt i dem. Även Paulus talar ju om att olika nivåer av lydnad kan vara avgörande för hur vi blir använda i vår tjänst för Herren: ”I ett stort hushåll finns kärl inte bara av guld och silver utan också av trä och lera, de förra för fint bruk och de senare för mindre fint. Den som gör sig kvitt det onda som jag har talat om blir ett kärl för finbruk, rent, användbart för sin ägare, färdigt att nyttjas till allt gott” (2 Tim 2:20-21).

I vissa lägen blir sanningar som denna av större direkt betydelse än annars. Och det är alltså då som vi kan ha något att lära av Guds tempel i det gamla Jerusalem.

Tidigare inlägg i denna serie:

Del 1: Templet som en bild av den himmelska världen

Annonser
kommentarer
  1. Rickard Lind skriver:

    Detta får mig att tänka på kroppen som den Helige Andes tempel (1 Kor 6:19) , och analogt Kristi kropp (=Kyrkan) som Andens tempel (1 Kor 6:15, Kol 1:24). Förr (medeltid) invigdes det fysiska kyrkorummet med 12 konsekrationskors som biskopen smorde med krisma (på skärtorsdagen av biskopen invigd olja) som också användes vid konfirmation då biskopen satte det som andens sakramentala insegel på konfirmandens panna. Detta brukas fortfarande ortodoxt och katolskt och har inte alltid varit främmande för nu levande biskopar i Svenska kyrkan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s