Konfrontationen med det onda del 2: binda, bryta och utmana

Postat: 16 oktober, 2011 av olofedsinger i Bibeln, Lärjungaskap
Etiketter:

För en tid sedan fick jag ett mail från en församlingsmedlem med en lite speciell fråga. Hon berättade att det just hade öppnat en yogaklass* i en lokal nära hennes lägenhet, och med anledning av detta skrev hon bl a följande:

Jag undrar nu, ska man, och isåfall hur, be för huset och de som bor där? Kan vilken kristen som helst be för såna här saker, dvs yoga och de andemakter som kan vara inblandade, eller ska man känna någon speciell kallelse för det? Tänker att det ju är andemakter inblandade och att man borde veta vad man gör isåfall, för att det inte ska gå åt motsatt håll. … Vi har ju auktoritet i Jesu namn men det kan kännas som när det kommer till demoninfluerade saker som ockultism och liknande, att man borde vara mer ”insatt” så man verkligen vet vad man gör, då det verkligen är mörkrets makter som är inblandade. Känns som om man inte kan vara vacklande då, utan måste stå stadigt i tron och sin relation till Gud, att man annars inte är stark nog. Vet att det är nåd allting men det kan kännas så. Är det så?

Orden i hennes mail fick mig att reflektera vidare, och jag inser att det är väldigt sällan som vi brukar prata om den här typen av frågor. Framför allt tror jag att det är få av Sveriges kristna som har koll på vilka olika typer av bön som vi, med bibelordet som grund, kan engagera oss i i den andliga kampen. I den här artikeln ska jag därför försöka beskriva tre olika typer av bön, varav vissa bör vara naturliga för varje kristen människa att be, medan andra enligt min mening inte är varje troendes sak att ägna sig åt.

I min första artikel beskrev jag ju en form av bön som vi har lärt oss av Jesus själv, nämligen att – när djävulen försöker komma åt oss genom sina anklagelser och lögner – helt enkelt tala till den Onde och säga: ”Gå bort, Satan!” Detta skulle i praktiken kunna kvala in som en fjärde typ av kristen kampbön. Men om vi här håller oss till bön som går emot sådant som vänds emot inte oss själva utan någon annan (eller ett helt sammanhang av människor) så tror jag ändå att vi kan begränsa oss till tre distinkta typer av bön, nämligen att binda, bryta respektive utmana den Onde. Jag tar dem i tur och ordning.

Binda

På flera ställen i evangelierna talar Jesus om att vi som kristna har fått del av vad man brukar kalla för binde- och lösenycklarna. I sitt församlingstal säger han exempelvis:

”Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matt 18:18).

I första hand handlar de här orden om hur vi som lärjungar till Jesus har blivit kallade att praktisera förlåtelsen. Kyrkan förvaltar ett budskap som, om det tas emot, får bli till frälsning och befrielse för dem som får del av det, men som om det förkastas leder till fördömelse.

Men binde- och lösenycklarna är också något som kan praktiseras i samband med den andliga kampen. Det kan handla om situationer där vi upplever att det är krafter som står emot oss som inte bara är mänskliga, eller där vi under bön upplever hur Gud talar till oss om en andemakt som har blivit utmanade av det vi ägnar oss åt. I dessa situationer har vi blivit bemyndigade att i bön gå in och binda dessa makter. Att helt enkelt tala ut i bönen att ”vi binder förvirringens ande i Jesu namn”, ”vi binder lögnens ande i Jesu namn” etc. Eller, om vi inte har fått någon specifik andemakt uppenbarad för oss: ”Vi binder de makter som reser sig upp mot det som Gud vill göra här i kväll.”

När vi ber denna typ av bön gör vi det med förvissningen att vi som kristna har fått mandatet och auktoriteten att gå emot det som djävulen vill göra för att förstöra Guds verk. Samtidigt behöver vi ha klart för oss att vi, när vi ber på detta sätt, inte permanent kastar ut dessa makter från den plats där vi befinner oss. Snarare kan man säga att vi för en kortare tid ”bakbinder” dem. Vi bjuder helt enkelt Guds Ande att temporärt koppla sitt grepp på det onda, så att det passiviseras under den tid som vi är där för att verka, t ex fira en gudstjänst eller be för en person som står under onda andars inflytande.

Bryta

Den andra typen av bön som vi kan ha anledning att be i konfrontationen med det onda handlar om att bryta. Här rör det sig i första hand om andemakter – eller ett mänskligt inflytande med andliga konsekvenser, gränserna är inte alltid tydliga – som på ett eller annat sätt har lagt sig som ett ”ok” eller ett andligt töcken över en människa eller ett sammanhang. Det kan röra sig om förkastelse/fördömelse som ligger som en våt filt över en viss person, eller om tankebyggnader som kontrollerar hennes sätt att tänka om sig själv eller om Guds möjligheter i och genom henne. Det kan även handla om s k andliga fästen, alltså osynliga portar eller brohuvuden in i våra liv, som på ett eller annat sätt har blivit till öppningar för den Ondes inflytande.

Det vi gör när vi får uppenbarelse om denna typ av osynliga bördor är alltså att vi i bön går in och bryta dem. Och det bibelstöd vi då får hänvisa till är bl a Paulus ord:

”Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus och är beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga.” (2 Kor 10:3-6)

Särskilt när vi ber om dessa saker över en enskild individ kan vi behöva hantera också det som har gjort personen i fråga öppen för den Ondes – eller en annan människas – påverkan. Det kan finnas saker att be om förlåtelse för eller att avsäga sig. Men grunden är ändå att vi, när vi har gjort detta och fått uppenbarelse över vilka krafter vi har att konfrontera, får gå in och i bön bryta detta inflytande. Inte på något lättvindigt sätt, men med en frimodighet i att Jesus själv kom hit till jorden med programförklaringen: ”Herrens Ande … har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19).

Tillämpning på frågorna om yogaklasserna

Om vi nu vänder tillbaka till frågorna som tjejen i min församling skrev till mig, gav jag som mitt första råd att hon skulle tillämpa den första (och möjligen också den andra) av de typer av bön som vi nu har varit inne på. Mitt råd blev helt enkelt att i bön binda de makter som har fått tillträde till hennes grannskap genom den verksamhet som bedrevs i lokalen i fråga. Typ att varje morgon be: ”Jag binder varje ande som har fått tillträde genom yogaklasserna i Jesu namn.” Eller ännu mer konkret (eftersom det var kundaliniyoga det handlade om): ”Jag binder de kundalinikrafter som har frisläppts genom yogaklasserna i Jesu namn.” Jag föreslog också att hon skulle be och sjunga lovsång i anslutning till det hus där yogan pågick.

Observera att detta inte är detsamma som att ”driva ut” dessa andemakter ur grannskapet. Rent krasst tror jag faktiskt inte att detta ens skulle vara möjligt, så länge som det finns andra människor som aktivt bjuder in samma makter till platsen. På denna punkt är nämligen Gud och djävulen lika: det som en människa genom sitt fria val har tagit ställning för, kan inte en annan människa upphäva eller ta tillbaka i hennes ställe (jfr Matt 12:43-45).

Samtidigt ställde jag en fråga till tjejen som jag generellt tror är väldigt viktig: Varför tror du att du över huvud taget ska engagera dig i bönekamp för detta? Bakgrunden till denna fråga är att det finns oändligt mycket ondska i den här världen, och att det därför finns en risk att vi som kristna börjar ägna en massa tid åt att motarbeta det onda varhelst det visar sig – med följden att vi förlorar fokus och energi från alla de positiva saker som vi är kallade att ägna oss åt. Vi springer helt enkelt runt och släcker en massa småbränder, i stället för att ägna oss åt det stora och viktiga ärende som vi från början har blivit kallade till.

Svaret från min församlingsmedlem var i alla fall att hon helt enkelt ville sitt grannskap väl, och att det var därför som hon ville be på detta sätt. Fair enough, sa jag. Men samtidigt avrådde jag henne å det bestämdaste från den sista typen av kampbön, nämligen de som handlar om att aktivt utmana de onda andarna.

Utmana

Med ”utmana” menar jag den typ av bön där jag formulerar mig så att jag på ett konkret sätt konfronterar de onda andarna. Där jag talar till en andlig makt att ”jag utmanar dig i Jesu namn” eller ”jag befaller dig att lämna den här platsen i Jesu namn”. Som jag kommer att ta upp i min tredje artikel kan det absolut vara OK att be denna typ av bön som en del av befrielsetjänsten, alltså när jag ber för en annan människa som är plågad av en ond ande. Men när vi utmanar de makter som utövar ett inflytande över ett visst sammanhang, en viss plats eller en hel stad**, är det en delvis annan sak. Då ger vi oss nämligen in i en ganska avancerad övning – en övning där min församlingsmedlems reflektion är helt och hållet befogad: ”Vi har ju auktoritet i Jesu namn men det kan kännas som när det kommer till demoninfluerade saker som ockultism och liknande, att man borde vara mer ’insatt’ så man verkligen vet vad man gör …”

Den stora frågan som jag ser det är i och för sig inte hur ”insatta” vi är när vi ber denna typ av bön – även om en viss kunskap och erfarenhet alltid är till hjälp när det gäller saker som dessa. Den stora frågan är i stället vilket mandat vi har bakom bönen. Om vi av Gud har fått en kallelse och ett uppdrag att utföra en viss uppgift, och vi i denna uppgift kommer i kontakt med en viss andemakt – då är det troligt att vi också har fått mandatet att på ett konkret sätt utmana denna. Särskilt om vi på ett konkret sätt har blivit avskiljda för det uppdrag vi står i, t ex att vi är huvudledare på ett läger eller föreståndare/präst i en lokal församling. Eller ännu tydligare: att vi har en nationell kallelse, alltså ett ledarskap med konsekvenser för ett helt samfund eller en nation. Men vi ska ändå inte be denna typ av bön utan att först fråga om klartecken från Herren själv. Om vi på eget initiativ väljer att be på detta sätt kan det nämligen hända precis det som tjejen skrev: det kan ”gå åt motsatt håll” – eller, i klartext, vi kan få en smäll tillbaka.***

Detta betyder förstås inte att Jesus inte skulle vara starkare än de andliga makterna. Men det betyder att alla människor inte i alla lägen har mandat att konfrontera det onda på vilket sätt som helst. För att lära oss att avgöra vad som är vad, och när det är rätt tid att be vilken typ av bön, får vi därför gå i den helige Andes skola. Genom övning, bön och genom att gå sida vid sida med människor med en erfarenhet i dessa ting får vi öva upp både vår andliga känslighet och vår skärpa i bönen.

Det är också därför som jag har velat sätta samman den här artikelserien, trots att jag vet att det är ett svårt ämne jag har gett mig i kast med. Jag är väl medveten om att man i så här korta artiklar inte kan ge någon uttömmande undervisning om den andliga kampbönen, men förhoppningsvis kan jag ändå få skilda några viktiga steg mot en djupare förståelse av hur konfrontationen med det onda i dess olika skepnader kan se ut.

*) Yoga betyder förening av kropp, sinne och själ, och betecknar en samling andliga och kroppsliga tekniker med ursprung i Indien med omnejd. I Västvärlden brukar yogan ofta lyftas fram som en andligt sett ”neutral” form av träning, men bakom de olika teknikerna döljer sig en ganska avancerad andlig världsbild, vilket gör att de kan vara problematiska ur ett kristet perspektiv. Åsikterna om hur ”farlig” yogan är går dock isär bland kristna.

**) För bibliska exempel på s k territoriella andemakter, se Dan 10:13, 20 och Mark 5:10.

***) För bibliska exempel på detta tänkande, se Apg 19:13-20 och Jud v 9.

Annonser
kommentarer
  1. micael skriver:

    Mycket bra text, men ta och fixa layouten.

  2. olofedsinger skriver:

    Tack, Micael! Jag vet inte vad som hade hänt med layouten, men nu är det i alla fall åtgärdat!

  3. Rickard Lind skriver:

    Att tänka sig att rörelserna i Yoga inte är direkt kopplade till den andliga föreställningsvärld som ligger till grund för en österländsk religion som hinduismen (som är anti-kristen och vars mål står i strid med föreningen med Kristus) anser jag vara gnostiskt (människan som kropp, själ och ande separeras vilket strider mot den kristna antropologin). Gnosticism har sedan tidig kristen tid betraktats som en heresi och är därmed inte en del av kristendomen.
    Skrev ett blogginlägg om detta för något år sedan, se:
    http://vocatioindelebilis.blogspot.com/2010/08/osterlandsk-mystik.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s