Reaktioner på Andens närvaro

Postat: 10 juli, 2011 av olofedsinger i Gåvor & Tjänster, Reflektioner
Etiketter:, , ,

Vi har nyss avslutat sommarens första TEJP-läger. Du kan läsa mer om detta i Jonas Nordéns inlägg från den 4 juli. En sak som jag själv skulle vilja kommentera – både utifrån detta och tidigare läger – är dock de fysiska reaktioner som kan uppstå när den helige Ande rör vid oss. Dels för att dessa fenomen har blivit allt mer vanliga de senaste åren. Dels, och kanske främst, för att de brukar väcka rätt mycket frågor hos dem som inte är vana vid dem.

Det jag talar om är alltså yttre och synliga tecken på den helige Andes vidrörande. Det kan handla om tårar, skakningar, skratt, att människor faller i Guds kraft etc. Ibland kan det också bli högljutt i form av rop eller andra åthävor. Mest spektakulärt blir det förstås när det är flera av dessa saker på samma gång. Om det dessutom är många som samtidigt är berörda på detta sätt kan det uppstå en viss känsla av hönshus … vilket förstås väcker en och annan berättigad fråga. Jag vill här försöka ge en respons på några av de vanligaste av dessa frågor. Svaren ska inte tolkas som ”hela sanningen”, utan är personliga reflektioner som jag hoppas kan få vara till hjälp:

Fråga: Är det verkligen Gud som ligger bakom dessa reaktioner?

Svar: Inte alltid! Som synes väljer jag här att tala om dessa fenomen som ”reaktioner” snarare än ”manifestationer”. Jag ser dem helt enkelt som mänskliga reaktioner på Gud, på att han på olika sätt berör oss människor. I vissa fall kan det vara väldigt mycket Gud i detta, i andra situationer är det snarare mänskliga reaktioner på något som är större än vi själva kan greppa. I vissa fall kan det nog också vara personer som längtar efter omgivningens uppmärksamhet, och där detta blir ett sätt att få just det. Min personliga grundhållning är dock att det i de flesta fall är ett uttryck för att Gud själv är närvarande och gör något.

Fråga: Är det bibliskt med denna typ av reaktioner?

Svar: Både ja och nej. Det finns ingen detaljerad förteckning över hur människor reagerade på Guds närvaro på Bibelns tid. Men särskilt i samband med olika änglabesök vet vi att människor ofta kunde falla till marken, och ibland även skaka (se t ex Dan 10:8-10). Mest relevant i detta sammanhang tror jag dock är Nya testamentets beskrivning av den första pingstdagen, där det står att lärjungarna – till följd av den helige Andes vidrörande – betedde sig som druckna (se Apg 2:12-13). Till saken hör också att fenomen av detta slag har varit vanliga i många olika väckelser under historiens lopp, inte bara den karismatiska förnyelsen under 1900-talet, utan även vid exempelvis 1700-talets stora folkväckelse i USA. Reaktioner på den helige Ande är alltså inte något nytt i sig, utan något som har följt Guds folk i alla tider – om än i olika stor omfattning.

Fråga: Är det OK att tycka att dessa yttringar känns obehagliga?

Svar: Självklart! För de flesta av oss är det väl så att vi reagerar med viss skepsis när vi ser eller är med om något för första gången. Detta gäller i högsta grad även för fysiska reaktioner på den helige Andes närvaro. Vissa yttringar kan ju också vara rätt märkliga. Min erfarenhet är dock att de som själva får uppleva dessa fenomen brukar känna en positiv närvaro av Gud i det som sker.

Fråga: Är det OK att vilja uppleva mer av Andens synliga vidrörande, lite som en andlig kick?

Svar: Det är alltid bra att fundera över varför man egentligen vill ”uppleva samma sak” som någon annan. Grundrådet för oss alla tror jag bör vara att vi ska fokusera på Jesus och vad han vill göra i våra liv, och att det sedan är upp till honom om det han vill göra ska ta sig även synliga uttryck. Glöm inte att den helige Ande är en person, inte en opersonlig kraft. Det viktigaste är alltid att lära känna honom och hans vilja på ett personligt sätt. Att jaga efter ”andliga kickar” kan då bli att förminska Gud och göra honom till en upplevelse i stället för en sann och nära vän.

Fråga: Betyder reaktionerna att Gud gör mer i den personens liv än i dem som står bredvid?

Svar: Inte nödvändigtvis. Vi behöver ständigt påminna oss om att den viktigaste och vanligaste reaktionen på Guds närvaro är en stilla, inre frid! Dessutom kan Gud göra jättemycket i en människa utan att det skapar någon som helst synlig eller kännbar respons. Därför är det också viktigt att vi inte övertolkar denna typ av yttringar. (Ett viktigt tillägg är dock att det är fullt möjligt att uppleva en inre frid även om man exempelvis skakar i kroppen – det ena utesluter inte det andra.)

Fråga: Vad fyller då yttringarna för funktion?

Svar: Jag vet inte! För mig personligen kan de ibland vara ett sätt för Gud att ”stryka under” att han just nu gör något viktigt. T ex känner jag ofta i kroppen när det kommer ett starkt profetiskt tilltal. Men andra känner ingenting, och det kan vara lika starkt och viktigt ändå! Snarare kanske det är så att yttringarnas syfte handlar om det märkliga att Gud och vi människor ö h t kan få beröra varandra. Ungefär som när en jätte kittlar en myra. En pedagogisk poäng med yttre (och ibland lite udda) tecken på Andens vidrörande, kan också vara att det håller oss ödmjuka. Man känner sig helt enkelt inte så städad och respektabel när det känns som att det går elektrisk ström genom hela kroppen – och för vissa kan denna erfarenhet vara viktigt, helt enkelt för att den utmanar oss att släppa på vår prestige och respektabilitet när vi är tillsammans med Gud.

Fråga: Hur ska vi tolka reaktionerna?

Svar: Inte så mycket ö h t. Rådet som jag brukar ge är alltid att fokusera på Gud – inte på människor. Detta gäller också här. Om du märker att du blir distraherad av vad som händer i lokalen: stäng ögonen och tänk på vad du sjunger i lovsången i stället! I vissa extrema fall, om det blir alltför rörigt och bara berör några få personer, kan det faktiskt vara läge att avlägsna dem som berörs från församlingens blickfång.

Fråga: Hur ska vi inte tolka reaktionerna?

Svar: Detta är en viktig fråga, tror jag. Och indirekt har jag ju redan besvarat den på flera sätt. Men för att ge några sammanfattande svar …vi ska inte tolka reaktionerna som:

1) Att de är ”beviset” på att Gud rör vid en viss människa, men inte vid en annan.

2) Att Gud älskar den människa som reagerar på hans närvaro mer än han älskar andra, som inte berörs på detta sätt.

3) Att om Gud bara får röra vid en annan människa så att det syns, kommer han att förvandla honom eller henne på djupet. (Jag har sett människor som reagerat på detta sätt utan några som helst bestående effekter – och jag har sett människor som blivit totalt förvandlade både genom ”häftiga” och mer stillsamma gudsmöten.) En praktisk konsekvens av detta är också att vi normalt inte behöver fokusera extra på de människor som skakar, skrattar eller liknande i ett möte. Vi bara välsignar dem och ber att Gud ska göra det han just nu vill göra i dessa människors liv.

Fråga: Om de synliga yttringarna inte är så viktiga, är det inte lika bra att hålla dem i schack – att ”kväva” dem, så att vi slipper all oreda?

Svar: För mig måste svaret på denna fråga bli nej. Och detta av flera skäl:

1) Även om delar av våra reaktioner kan vara (enbart) mänskliga tvekar jag inte en sekund om att mycket också är från Gud.

2) Om Gud behagar röra vid oss på ett sätt som får dessa konsekvenser – varför ska vi då ”censurera” honom och säga åt honom att hans agerande inte är lämpligt? Ska vi vara förmyndare åt Gud?

3) Min egen erfarenhet är att synliga yttringar ofta (men inte alltid) går hand i hand med att Gud gör något annat, t ex i det profetiska. Om vi håller tillbaka det synliga kan det ibland få konsekvenser också för det osynliga.

4) Dessa fenomen är inte nya, utan har en förankring både i Guds ord och i kyrkans historia.

5) Kanske är det själva dårskapen som är en del av poängen. När Gud rör vid oss på ett sätt som utmanar vår respektabilitet, kan det också bli ett sätt att påminna oss om att hela den kristna tron är något av en dårskap. En helig dårskap, som bygger på att ”Guds dårskap är visare än människor” och att ”det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam” (1 Kor 1:25, 27; jfr också 2:14-15).

6) Detta innebär inte att det aldrig är läge att försöka lägga band på sig. Paulus talar ju om denna möjlighet när han undervisar om tungotalets och profetians gåva (”profeternas andar underordnar sig profeterna”, 1 Kor 14:32). En bra ordning i ett möte där det är mycket som händer kan därför vara att någon som för tillfället inte är fysiskt berörd av det som sker tar över mötesledningen eller går fram till micken och förklarar vad som pågår.

Till sist: Som alltid när vi har med andliga ting att göra behöver vi i möten som får sin prägel av dessa fenomen bära med oss fyra grundläggande värderingar:

1) Allt som sker både får och bör prövas – ingen person eller andlig yttring är någonsin fullkomlig eller ”100 % Gud” (jfr 1 Thess 5:19-22).

2) Manipulation är alltid av ondo – som ledare eller förebedjare måste jag till varje pris undvika att på ett otillbörligt sätt pressa andra till erfarenheter som inte Herren själv vill driva fram (t ex få människor att falla i samband med förbön). I de sammanhang jag själv har rört mig tror jag lyckligtvis att vi oftast har varit förskonade från detta, men risken kan ändå finnas – och den måste undvikas till varje pris.

3) Att Guds handlande ibland går utöver vårt förnuft betyder inte att vi inte alls ska använda vårt förnuft. Därför är det också viktigt att vi får tillfälle till samtal, diskussion och ifrågasättande. På de läger som jag själv har varit med och anordnat har detta bl a inneburit att vi har avsatt tid för att mötas i lite mindre grupper. På en större konferens eller i en församlingsgemenskap kan det däremot vara mindre självklart. En utmaning att suga på!

4) Både som ledare och mötesdeltagare behöver vi ha en ödmjukhet inför att allt som händer i våra gudstjänster inte går att förklara fullt ut. Jesus själv säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden” (Joh 3:8). Detta kan också gälla vissa ”profetiska handlingar” som människor känner sig ledda till och som kan vara svåra att förklara helt rationellt (jfr Jes 20 och Hes 4). Som så ofta annars tror jag därför att det handlar om en balansgång mellan förnuft och tro, trygghet och spänning. Och vem har förresten sagt att det skulle vara enkelt?

PS. En annan fråga som egentligen inte har med detta att göra, men som också brukar kunna väcka en och annan fråga, är hanteringen av den profetiska gåvan. Om du vill läsa mer om denna kan du läsa mitt inlägg från 110404 och Martins inlägg från 100927.

kommentarer
  1. Maria skriver:

    Man kan inte styra över hur människor reagerar, men när Guds Ande verkligen kommer nära, på riktigt, så är reaktionen ”jag är liten, Gud är stor”. Detta går inte att frammana med känslosamma gudstjänster/predikningar, det bara kommer när det kommer. Hur mycket du än strävar mot det så kan du inte styra över det och frammana det.

  2. olofedsinger skriver:

    Håller i grunden med. Sen kan vi förstås ofta styra hur mycket av reaktionerna vi vill släppa fram, och hur mycket vi vill ”lägga band” på oss. Men min personliga hållning är att vi inte behöver vara rädda för vad Gud gör (eller inte gör). Däremot kan vi ha glädje av vissa ordningar för hur vi vill ge utrymme för denna typ av reaktioner i våra gemensamma gudstjänster.

  3. olofedsinger skriver:

    Har just hittat en åsiktsfrände i dessa frågor, som bl a ger en klart fylligare beskrivning av hur dessa fenomen har dykt upp under kyrkohistorien. Kolla gärna in http://davidwellstam.wordpress.com/2012/02/15/fysiska-reaktioner-pa-guds-narvaro/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s