Dopet i den helige Ande – del 6

Postat: 7 mars, 2011 av Jonas Nordén i Bibeln
Etiketter:,

Nu lämnar vi för en stund den bibliska undervisningen och inriktar oss på de erfarenheter eller upplevelser som ligger till grund för termen ”dopet i den helige Ande”. Vad menar man egentligen med detta? Vad är det en beteckning på?

Erfarenheten av ”dopet i den helige Ande”

Om nu detta är vad Nya testamentet lär om dop i den helige Ande, hur kommer det sig då, att så många uppriktiga kristna använder termen i en helt annan mening? Varför hänvisar man till det som en bestämd andra erfarenhet? Jag tror att det är just i ordet erfarenhet som hemligheten ligger. Man har haft en överväldigande erfarenhet av Guds helige Ande, en erfarenhet som totalt förändrat ens kristna liv. Sedan sätter man denna etikett på erfarenheten.

Graham Pulkinghams erfarenhet är ett berömt och ganska typiskt exempel på detta. I boken Gathered for Power berättar han för oss om de liberala kretsarna inom den episkopala kyrkan, som han växte upp inom, om sin utnämning till pastor i The Church of the Redeemer, Houston, om sin maktlöshet inför det deprimerande läget i församlingen och dess omgivning och om sin längtan efter en djupare upplevelse med Gud. Han berättar om sitt möte med David Wilkersson och om hur han följde med honom till ett hem för upprättade prostituerade, som Davids organisation hade ansvaret för. Pulkingham säger att ”det var här som jag erhöll dopet i Anden”. Utan vidare sade Wilkersson till honom att böja sina knä och Pulkingham minns: ”Jag knäböjde och de kom fram till mig tvärs över rummet. När deras händer vidrörde mitt huvud spratt någonting inom mig till av glädje, och inte ens det ovanliga sättet för deras bön kändes motbjudande – den frambars högljutt på ett språk som var fullkomligt främmande för mig.” Nästan omedelbart ”utplånades allt medvetande om männen och deras böner, om rummet och till och med om mig själv genom den väldiga närvaron av Guds kraft. Han var omisskännligt där, och mitt inre gensvar var likt klapparandet av ett vind-klockspel av bambu i en storm. Själva min själs grund skakade våldsamt.” Han böjde sig djupt inför Guds storhet och grät över sin egen ovärdighet. ”Vi kan gå nu, Döparen är här”, sade David till sina vänner, och de gick och lämnade Pulkingham ensam med Gud.

Det var så Graham Pulkingham beskriver erfarenheten med Gud som totalt revolutionerade hans kristna liv. Han fick en ny glädje, en ny kraft i tjänsten, i botandet av sjuka och i predikan. Han upplevd en frihet i bön och tillbedjan, obundenhet av samfundstillhörighet och gick in i ett underbart experiment att leva i storfamilj efter förebilden i Apg 2:42-47. Vi måste ställa oss frågan: Vad var det egentligen som hände? Fanns det någon annan möjlighet för Pulkingham att beskriva denna omvälvande upplevelse, som fick det tidigare kristenlivet att se ganska torftigt ut, än som ”dop i den helige Ande”?

Beteckningen ”dop i den helige Ande”

Det är mycket begripligt att kristna (även jag) med erfarenhet av Gud, lik den som Graham Pulkingham hade, kallar den erfarenheten för ”dop i den helige Ande”. Men jag tror att det trots allt är en felaktig benämning. Jag kan inte se att det är på det sättet som Nya testamentet framställer saken. Som vi har sett, så är Andens dop en erfarenhet i början av det kristna livet. Guds Ande ger människor tro och för dem in i Guds familj och det blir väldigt förvirrande att tala om att Anden döper människor som redan har Anden. Det är en förväxling som har flera olyckliga följder med sig.

Följden blir att man antingen förbiser eller förvränger vad Nya testamentet säger om Anden och dopet. Det finns inget verkligt belägg för olika dop, ett i vatten och ett i Anden, utan Gud verkar ha sammanfört dessa, fast de visst kan upplevas på skilda tider. De hör samman och dopet i vatten är det sakrament som symboliserar å ena sidan sinnesändring och tro och å andra sidan Andens gåva. Det strider alltså mot Nya testamentet att använda uttrycket ”dop i den helige Ande” som ett uttryck för en andra erfarenhet för kristna.

Så snart man använder termen på det sättet skapar det omedelbart svåra teologiska problem. Det är ju tydligt av sådana verser som Rom 8:9 att alla kristna har Anden. Hur kan man då som kristne ha Anden, men inte fått dopet i Anden? Allt blir mycket förvirrande och motsägelsefullt.

Det är också tydligt att en liknande uppdelning, mellan ett första och ett andra stadium av det kristna livet, kan bli upphov till mycket splittring. Nya testamentet gör det mycket tydligt att en människa som har Guds Ande skiljer sig mycket från en som inte har honom. Man är antingen ”i Anden” eller ”i köttet”. Men många kristna vill också göra en liknande uppdelning mellan kristna: de som fått Andedopet och de som inte har fått det (oftast synligt i tungotal och liknande). Många av svårigheterna som finns och har funnits på detta område beror på uttrycket ”dop i den helige Ande”. För dop betyder början, det är den kristna initiationsriten, det som är en kristen erfarenhet i begynnelsen. Om troende kristna får veta att de måste döpas med Anden, så ligger det däri en antydan om att de ännu saknar honom, att de ännu inte börjat det kristna livet. Men de har börjat! De är i Kristus, rättfärdiggjorda, upptagna i Guds familj och äger nådens Ande. Denna mycket olyckliga ”uppdelning” av de som blivit döpta i helig Ande och de som inte har blivit det skulle kunna mildras, om man bara avstod från att använda den obibliska termen ”dop i den helige Ande” för att beskriva en andra erfarenhet, ett andra stadium, för de som redan är kristna.

Verkligheten bakom den felaktiga beteckningen

Även om språkbruket man använder om sin erfarenhet kan vara olyckligt, så behöver det ju inte vara fallet med erfarenheten som sådan. Det är tråkigt att se att det finns många kristna som gått miste om rika välsignelser genom att misstro, frukta eller förakta den karismatiska rörelsens betoningar och uttryck. Det finns många kristna som nöjt sig med andlighet på ”låg nivå”, som inte har tillåtit Gud att frigöra dem i bön, tillbedjan och personlig gemenskap med honom. De har inte väntat att få se Gud verka genom omvändelser, förvandling av svåra omständigheter, helanden eller konkret ledning. De har glömt bort, eller missat, att Andens uppenbarelser i Nya testamentet hade en väldigt konkret natur, att det går att bli ledd av honom genom att höra hans röst här och nu.

Vi måste tyvärr konstatera att en hel del av den missuppfattning och splittring som skett i kyrkan genom åren gällande den här frågan inte bara kan skyllas på ”de karismatiska”. Det har i lika stor utsträckning berott på den trångsynta, rädda och oandliga kristendom, som så många av oss har varit villiga att uppehålla oss i. Vi har simmat runt i vårt ljumma, grunda vatten och varit ytterst ovilliga till att ta oss ut på gudsupplevelsens djup (jfr gärna med bilden i Hes 47).

I en tid då Guds Ande verkligen plöjer upp marken och på flera håll i världen (inklusive vårt eget land) bryter ner de av människor uppbyggda barriärer, utan hänsyn till samfund, skulle det verkligen vara en ironi om vi gick miste om vad han har avsett för oss. Jag vill använda ett citat från Fr. Killian McDonnell, som skrivit en bok utifrån erfarenheterna i den katolska kyrkans karismatiska rörelse. Han har insett faran av att hamna i det ena eller det andra diket och skriver därför om den teologiska grunden för den katolska karismatiska rörelsen och integrerar där varje erfarenhet av Anden i det enda och sanna dopet:

”Ett drag i förnyelsen som åstadkommer förvirring är bruket av frasen `dop i den helige Ande´. Av historiska skäl har många katoliker i förnyelsen antagit denna beteckning, redan gängse bland klassiska pingstvänner, till att beskriva erfarenheten, genom vilken de kom till en ny förnimmelse av Andens kraft och närvaro i sina liv. Men bruket av detta uttryck skapar problem, eftersom det kan uppfattas betyda, att endast de som fått detta särskilda slags erfarenhet verkligen blivit döpta i Anden. Så är inte fallet, eftersom varje äkta omvändelse förlänar den helige Andes gåva (Apg 2:38), och att ´bli döpt i den helige Ande´ är helt enkelt ett annat bibliskt sätt att säga att man tar emot den helige Ande. Av den anledningen föredrar många att använda andra uttryck till att beskriva vad som händer i den karismatiska förnyelsen, och alla dessa sätt att uttrycka saken innebär att den helige Andes kraft, given i begynnelsen av det kristna livet men hittills inte upplevd, blir en personlig, medveten erfarenhet.”

Han fortsätter att visa att denna medvetna erfarenhet kan gradvis utvecklas eller komma i en form av kris: ”Både tillväxtmönstret och krismönstret bör betraktas som riktiga vägar till att uppleva den nåd som gavs vid omvändelsen på en medveten nivå.” Om alla inom den karismatiska förnyelsen ville använda språkliga termer med samma omsorg som denne katolske teolog, så skulle förmodligen en hel del förvirring, splittring och sorg kunna undvikas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s