Dopet i den helige Ande – del 4

Postat: 3 mars, 2011 av Jonas Nordén i Bibeln
Etiketter:,

Efter att ha tittat närmre på orden ”dop” och ”döpa” i Nya testamentet går vi vidare och riktar fokus på några direkta textavsnitt som är omtvistade när det gäller läran om dopet i den helige Ande. Först en sammanfattning av genomgången så långt.Dopet – det kristna livets början i ett enda stadium

Det är alltså dopet ensamt, och inte dopet jämte en följande konfirmation eller ett ”dop i Anden”, som gör en människa till kristen. Det är ett sakrament i det kristna livets början, som inte kan och inte behöver upprepas. Samtidigt får naturligtvis inte dopet ses på som enbart en yttre handling. Guds ord är fullt av angrepp allt sådant som bara är något utvärtes (se Ps 51:10; Rom 2;28; 1 Kor 10:1-11; Mark 7:14; Hes 18:31; 26:26; Jes 1:1f m.fl). Dopet innefattar hela föreställningen om barnaskap, inträde i Guds rike, införlivande med Kristus, mottagandet av hans Ande och rättfärdiggörelse. Ibland används ett ord, ibland ett annat, men hela komplexet hör samman.

Det är tre element som tillsammans gör en människa till kristen. 1. Det är en gudomliga sidan, som innefattar den helige Andes gåva, adoptionen till medlemskap i Guds familj, syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse. 2. Det är den mänskliga sidan, som innefattar sinnesändring och tro. 3. Och det är församlingssidan, som innebär att dopet är ett införlivande också i de troendes gemenskap. Och alla dessa tre hör samman och är nödvändiga delar av det nya livet. I vilken ordning de än kommer (och den bibliska berättelsen, tillsammans med den kristna erfarenheten, säger oss att det kan ske i olika steg) så hör de tre samman i Guds plan. Det är lika visst och säkert som att kärlek, sexuell gemenskap och barn hör samman i Guds plan när det gäller äktenskapet.

Bibelställen som verkar tala om två stadier

Vad ska vi då göra med de ställen i Apostlagärningarna som verkar tala om kristenlivets början i två stadier? (för de finns ju där uppenbarligen). De finns i huvudsak två sådana ställen: Apg 8, där de troende i Samarien inte genast fick den helige Ande, och Apg 19, där en handfull lärjungar som varit efterföljare till Johannes Döparen sa sig inte veta något om den helige Andes existens, men senare fick ta emot honom och talade med tungor och profeterade. Till detta kan vi också lägga Paulus omvändelse, där det verkar ha varit ett gap på tre dagar mellan hans omvändelse till Kristus på vägen till Damaskus och hans dop och uppfyllelse med Anden. Men innan vi går igenom dessa ställen var för sig, är det värt att beakta en allmän synpunkt.

Lukas verkar i sin skrift (Apg) vara ganska ointresserad av att ge oss en fullständig teologi om hur det kristna livet tar sin början. De som försöker finna detta hos Lukas blir besvikna. Ibland följer mottagandet av Anden på dopet (Apg 2:38f) och ibland föregår det dopet (Apg10:44-48). Ibland döps en människa som inte har någon del i det som hör Kristus till och vars hjärta ännu bundet i själviskhet och ondska (Apg 8:13-22). Så ointresserad är Lukas att han inte ens talar om för oss om Apollos blev döpt med det kristna dopet genom Priscilla och Aquila, som ”tog sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg”, eftersom han bara kände till ”Johannes-dopet”(Apg 18:24-26). Trots detta ger oss Lukas redan i det efterföljande kapitlet en grundlig redogörelse för ”omdopet” av ett dussintal lärjungar till Johannes Döparen.

Lukas är uppenbarligen mer intresserad av att teckna den vidare bilden av hur Anden kommer över församlingen, uppenbarar sig i yttre manifestationer i form av tungotal och profetia och som leder till kristen mission. Det vore säkert ett misstag att grunda ett fast teologiskt system på ställen i Lukas skrift, som enbart är avsedda att beskriva de olika stadier som för honom verkar betydelsefulla när det gäller Guds rikes utbredning och Guds verk. Med detta i bakhuvudet ska vi nu närmare undersöka de tre ställen vi redan har nämnt.

Paulus omvändelse

Det tre dagar långa dröjsmålet vid Paulus omvändelse vore utan tvivel en osäker grund till en lära om kristenlivets början i två stadier. Som vi redan har sett, av hans egna skrifter, höll han tydligt fast vid att det rörde sig om ett enda stadium. För honom symboliserades och bekräftades rättfärdiggörelsen och barnaskapet i dop och mottagande av Anden. Lukas ser också hela den tre dagar långa erfarenheten som en enda. När han återger Paulus berättelse av sin omvändelse inför judarna i Jerusalem (Apg 22:10f) nämns den roll Ananias spelade i samband med missionsuppdraget och dopet, men i hans berättelse inför kung Agrippa (Apg 26:2) nämns inget om de tre dagarnas väntan, inte ens om något dop. Den enda likartade betoning som möter oss i alla tre omvändelseberättelserna, precis som i antydningarna i Paulus egna brev, handlar om det livsförvandlande mötet mellan Saulus av Tarsus och den uppståndne herren Jesus Kristus.

De tolv i Efesus

Någon grund för påståendet att händelserna i Apg 19 är avsedda som ett försvar för kristenlivets början i två stadier finns egentligen inte. Det är uppenbarligen ett rent undantag: endast några få människor berörs av detta, faktiskt bara 12 ”lärjungar”. Ordet lärjungar används visserligen om kristna, men Paulus misstog sig tydligen och trodde att de var kristna. Men han upptäckte snart sitt misstag. De verkade inte ha något kännetecken på att Anden bodde i dem. Paulus frågar inte ”om de hade fått den helige Ande sedan de kom till tro?”, vilket en del bibelöversättningar gör gällande, utan han frågar ”om de hade fått den helige Ande när de kom till tro?” vilket är en liten, men dock viktig skillnad. De båda verben står nämligen i grundtexten i samma tidsform, vilket innebär att Paulus syftar på att det i så fall skulle ha skett samtidigt. Det är olyckligt att så många teologer (främst kanske pingstvänner) i sina skrifter kring denna text förlitar sig på en översättning, som faktiskt är en feltolkning av grundtexten och använder den till stöd för sin undervisning om denna erfarenhet i två olika stadier. Tiden mellan omvändelse och Andedop som då byggts på detta ord (sedan) har alltså inget stöd i grekiskan.

I fortsättningen framgår det väl tydligt att dessa lärjungar faktiskt inte var kristna. De var lärjungar till Johannes Döparen, döpta av honom (v.3) och hade sedan begett sig den långa vägen till Efesus i nordväst. De hade förmodligen inte varit med då Johannes gav sitt vittnesbörd om Jesus, eftersom de behövde upplysas av Paulus om att Johannes själv hade vittnat om detta. De kände inte till Jesus, hade varken hört om honom eller kommit till tro på honom. De hade heller inte blivit döpta i Jesu namn och därför var de också helt ovetande om den helige Ande. Med anledning av detta är det svårt att hävda att denna berättelse skulle utgöra ett mönster för det kristna livets början i två steg. När Paulus mötte dem blev de däremot döpta i Jesu namn, Paulus lade sin händer på dem och de fick Anden på ett tydligt sätt – de både talade i tungor och profeterade.

De omvända i Samarien

Det leder oss till det återstående stället i Apg 8. Vi kan konstatera inledningsvis att hur vi än väljer att tolka detta så får vi problem. Filippus predikade evangelium i Samarien. Många människor tog emot det. Onda andar drevs ut, lama botades och glädjen var mycket stor. Fokus riktas sedan mot Simon, trollkarlen, som såg på sig själv som ”något stort” och andra kallade honom ”Guds kraft” eller ”den stora kraften”. Men han blev ”utkonkurrerad” av Filippos och kom så även själv till tro och blev döpt. Han höll sig till Filippos och ”häpnade när han såg vilka tecken och under som skedde.”

Vid det här laget kom Petrus och Johannes ner från Jerusalem för att se vad som hände, och bad då för ”de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn”. Nu undrar man ju: Varför finns här ett glapp mellan ”att komma till tro på Jesus” och ”att få ta emot den helige Ande”?

Svaret från pingstvänner och många katoliker är detsamma, även om de givetvis skiljer sig teologiskt inbördes. De troende i Samarien behövde apostlarnas handpåläggning som en konfirmation för att göra dem till fullvärdiga medlemmar av kyrkan (katolsk tro), eller för att de skulle bli döpta i den helige Ande (pingstvänners uppfattning). Men dessa svar är märkliga, med tanke på att det inte på något annat ställe i Nya testamentet framgår att handpåläggning skulle vara en avgörande handling för att en människa skall uppfattas som kristen. Absolut har den sin uppgift, som tydligt framgår av detta ställe och liknande (så som Apg 19:6 och Heb 6:2), men vi kan inte läsa om att någon lade sin händer på apostlarna vid pingsten, på Kornelius, på den etiopiske hovmannen, på de nyomvända på pingstdagen eller vid någon annan återgiven händelse då människor kommer till tro, blir döpta och får ta emot den helige Ande. Om vi enbart utifrån Apg 8 antar hållningen att antingen konfirmation eller dop i Anden genom handpåläggning skall betraktas som det andra, betydelsefulla, stadiet i att bli en kristen, då framgår det av Nya testamentet självt, att det finns väldigt få kristna!

Nej, denna händelse i Samarien var nog inte typisk. Snarare berättar Lukas den för att den inte var typisk. Det finns något mycket betydelsefullt som han vill förmedla här. Den bästa förklaringen verkar bottna i den månghundraåriga klyftan mellan judarna och samarierna, som Johannes skriver i sitt evangelium: ”Judarna ville inte ha något med samarierna att göra” (Joh 4:9b). Vi kan tänka oss att om den helige Ande getts åt samarierna omedelbart efter deras omvändelse, bekännelse, tro och dop, kunde denna gamla schismen ha fortlöpt, och det skulle ha blivit två kristna kyrkor utan gemenskap med varandra. Apg 15 visar att de första kristna (med apostlarna i spetsen) var ivriga att försöka undvika en uppenbar splittring mellan judiska och hedniska kristna. Apg 8 verkar vilja visa oss att en liknande ödesdiger splittring i Samarien lyckades förhindras. Gud gav inte omedelbart sin helige Ande till samarierna (eller var det kanske bara de övernaturliga manifestationerna såsom att talka i tungor och profetera som han inte gav?). Först när representanter från Jerusalem kom ner och gav uttryck åt sin solidaritet med de nyomvända genom att be för dem och lägga sina händer på dem. Då fick de den helige Ande. Faktum är att användandet av imperfektum (elambanon) kan vara betecknande: de fick ta emot upprepade manifestationer av den helige Ande. Det hela var kanske inte så mycket ett ”godkännande” från Jerusalem eller en utvidgning av församlingen där, som ett gudomligt veto mot schism inom den unga kyrkan. En schism som nästan obemärkt kunde ha smugit sig in i den kristna gemenskapen, då omvända från båda sidor av ”schismens ridå” fann Kristus utan att finna varandra. Det kunde ha lett till en förnekelse av det ena och samma dopet och allt vad det innebar. Det kan vara skälet till att Gud gjorde ett uppskov vid detta tillfälle.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s