Dopet i den helige Ande – del 2

Postat: 28 februari, 2011 av Jonas Nordén i Bibeln
Etiketter:,

I första artikeln tittade vi på de olika synsätt som idag finns kring denna fråga. Nu riktar vi blicken mot Bibeln och ska försöka på ett överskådligt sätt se på och förstå dess undervisning om dop.

Dop i Nya testamentet

Ordet ”baptisma” (dop, tvätt) är ett specifikt kristet ord. Det har inte påträffats i annan litteratur före dess förekomst i Nya testamentets skrifter. Huvuddragen i Nya testamentets undervisning om dopet framgår ganska klart av hur det användes. Det användes ofta i samband med Johannes Döparens dop, som kallades för omvändelsedop (Luk 3:3; Apg 13:24). Johannes dop pekade fram emot det rike som skulle komma, ett rike som skulle introduceras av den som var större än Johannes. Det var ett dop som skulle visa vägen till syndernas förlåtelse, genom omvändelse. Därför uppstår ett samtal mellan Johannes och Jesus när Jesus själv kommer för att bli döpt av honom. Johannes tvekar att döpa Jesus, men Jesus säger: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten” (Matt 3:15). I den dramatiska dopakten verkar det som att Jesus, som själv inte hade några synder att bekänna, identifierar sig med syndare. Senare skulle han i en ännu djupare mening identifiera sig med dem, då han på korset tog deras rättmätiga plats. Det är faktiskt intressant att lägga märke till att Jesus vid två tillfällen syftar på sin egen död i bilden av ett ”dop” (Mark 10:38; Luk 12:50). Det var korset som skulle möjliggöra syndernas förlåtelse, som ångerfulla israeliter såg fram emot när de steg ned i Jordan för att döpa sig av Johannes.

Johannes dop erbjöd en sinnesändring, möjlighet till förlåtelse, medlemskap i den messianska gemenskapen och ytterligare en sak. Det syftade fram emot något som det inte själv kunde förmedla, nämligen mottagandet av den helige Ande. Johannes gjorde det fullständigt klart att hans dop i vatten var en förberedande handling. Jesus skulle komma som den som skulle döpa i helig Ande. Och detta löfte började gå i uppfyllelse på pingstdagen (Apg 2).

Vi får ytterligare ljus över hur de första kristna såg på dopet genom att lägga märke till användningen av ordet ”baptisma” i både Paulus och Petrus skrifter. Paulus säger att vi kristna genom vårt dop döptes till Kristi död. Men precis som Jesus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet skulle också vi kunna, genom det, vandra i livets ”nyhet”. Dopet har fullständigt förenat de kristna med Jesus, både hans död och hans uppståndelse och det liv som följer av det. De har del i hans död från synden, samtidigt som de har del i hans uppståndelseliv. Dopet är därför ”rättfärdiggörelsens sakrament”. Han poängterar detta ibland annat Kol 2:12. Paulus hävdar där att kolosserna inte behöver något utöver frälsningen i Kristus: ”när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda.” Vidare säger han: ”…er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset.” Detta är ingen andra erfarenhet som Paulus talar om. Det är det kristna dopet, detta enda dop som är gemensamt för alla kristna.

Dopet är en av de sju saker som Paulus räknar upp i Ef 4:5 och som han mycket övertygande menar ingår i den kristna enheten: ”En Herre, en tro, ett dop…” Dopet är det avgörande kännetecknet på att man tillhör Kristus, det ”märke” som allt Guds folk har gemensamt (jfr omskärelsen i det gamla förbundet), vad som än i övrigt skiljer dem åt. Nya testamentet känner inte till några som trodde på Jesus utan att låta döpa sig (förutom enstaka som av naturliga skäl inte fick tillfälle – som t.ex. rövaren på korset). Inte heller känner det till några kristna som av olika anledningar lät omdöpa sig. Dopet var det grundläggande uttrycket för det kristna livets början.

Användningen av ordet ”baptisma” ger ingen stöd åt föreställningen att det kristna livet början skulle innefatta två stadier. Men det ger lika lite stöd åt uppfattningen att dopet i vatten utan vidare frälser en människa, oberoende av omvändelse, tro, lydnad och överlåtelse till Kristus och hans församling. Petrus anstränger sig för att klargöra detta i sitt första brev. Han använder sig av berättelsen om Noa och Arken, genom vilken Noa och hans familj blir räddade, för att förklara det kristna dopet: ”På motsvarande sätt räddas ni nu av vattnet i dopet…”. Men det verkar som att han är medveten om den feltolkning som hans ord kunde bli upphov till, eftersom han forsätter: ”…som inte innebär att kroppen görs ren från smuts utan att man med gott uppsåt vänder sig till Gud.” Här talas det om en äkta överlåtelse från människans sida. En del bibelöversättningar återger orden så här: ”…att man anropar Gud om ett gott samvete – i kraft av Jesu uppståndelse”. Det grekiska ordet som då översätts ”man anropar” (eperåtema) har tolkats olika. Det kan syfta på ”frågan” som ställdes till dem som skulle döpas. Det kan också betyda ”vädjan” till Gud om ett gott samvete. Som ett tredje alternativ kan det också betyda en ”avgörelse” för Gud utifrån ett gott samvete. Men i vilket fall som helst så är innebörden denna: det handlar om en äkta överlåtelse från människans sida. Och anspelningen på Kristi uppståndelse till att sitta på Guds högra sida pekar då på den kraft som frigörs i den döpta människans liv, då denne inte enbart går igenom en ceremoniell rening, utan i uppriktig sinnesändring och tro vänder sig till Jesus Kristus. Ett dop av denna sort är det som frälser oss.

Det kristna ordet baptisma är alltså förbundet med sinnesändring, inträde i riket, syndernas förlåtelse, mottagande av Anden och förening med Kristus i hans död och uppståndelse. Det verkar inte som att vi hittar någon antydning till att det finns ett dop för kristna som äger rum senare än omvändelsen, inte heller verkar vi hitta något som stöder tesen att enbart den yttre handlingen har någon direkt verkan. Dopet verkar vara följande enligt Nya testamentet: En utåt synlig ceremoni som är uttrycket för en ny födelse på insidan; en rättfärdiggörelse som ger oss barnaskap hos Gud. Det betecknar det nya livet, och detta nya liv innefattar allt det andra som hör samman med sinnesändring, tro, mottagandet av Kristi Ande, vilket sammantaget är det som gör oss till nya människor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s