Sveriges Josuageneration

Postat: 17 augusti, 2010 av Jonas Nordén i Lärjungaskap
Etiketter:

Utmaningen i att vara en lärjunge till Jesus Kristus har kanske aldrig varit större i vårt land än vad den är idag. Mitt i en tid av sekularisering och andlig förvirring, också i kyrkan, kallar Mästaren återigen människor till sig; till att vara hans trogna, hans tjänare, hans vittnen. Situationen påminner på många sätt om en händelse i Bibeln för ca 3 500år sedan.

Händelsen jag pratar om hittar vi i 4 Mos 13-14. Guds folk har under ledning av Mose blivit befriade från slaveriet i Egypten, de har vandrat en liten tid ute i öknen och står nu vid gränsen till det land som Gud en gång har lovat Abraham att han skulle ge åt dem – Kanaans land. Det som händer då är följande – Herren Gud säger till Mose att välja ut tolv spejare, en från varje israelitisk stam. Tolv män som skall gå in i Kanaans land och utforska det. De ska se efter vad det är för ett land. Är det ett bördigt land? Vad växer det där? Hur är folket som bor där? Starka eller svaga? Många eller få?

Männen ger sig iväg och befinner sig inne i Kanaans land i 40 dagar. Därefter återvänder de till Mose och hela Israels folk för att avlägga rapport. Och rapporten lyder så här: ”Vi har varit i det land som du skickade oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung – se vad som växer där! Men folket som bor där är starkt, städerna är stora och befästa, och vi såg till och med ättlingar till Anak där. I Negev bor Amalekiterna, i bergsbygden hettiterna, jevuseerna och amoreerna, och längs kusten och vid Jordan bor kanaaneerna.” 4 Mos 13:28-30

Så långt är de tolv spejarna helt överrens. Landet är gott, men folken som bor där är många och starka. Det som händer då är att israels folk börjar bli oroliga. Givetvis vill de ha detta goda och underbara land, men de blir rädda när de hör rapporterna om folken som redan bor där. 10 av spejarna fortsätter då på följande sätt: ”Vi kan inte dra ut i strid mot det folket, de är starkare än vi.” De spred falska rykten bland israeliterna om det land som de hade utforskat: ”Det land som vi har vandrat igenom är ett land som förtär sina invånare. Och alla vi såg var storvuxna, vi såg till och med jättar där. Då tyckte vi att vi var som gräshoppor, och det måste de också ha tyckt.” 4 Mos 13:32-34

Folket blir då givetvis ännu mer förtvivlade och de börjar gråta och klaga hela natten. De vänder sig mot Mose och Aron och vill till och med vända tillbaka till Egypten. Mose och Aron vänder sig då till Herren i bön – de faller ner på sina ansikten inför hela israels folk. Och samtidigt kliver de två sista spejarna – Josua och Kalev – fram inför folket och ger en helt annan rapport än de tio andra spejarna. De säger:

”Det land som vi vandrat genom och utforskat är ett underbart land. Om Herren är tillfreds med oss kommer han att föra oss in i det landet och ge det åt oss, detta land som flödar av mjölk och honung. Gör bara inte uppror mot Herren! Och var inte rädda för folket i landet, de blir en munsbit för oss. Deras skydd är borta, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem!” 4 Mos 14:7-9

Resultatet av Josua och Kalevs rapport blir att alla som är församlade där och lyssnar på dem vill stena dem till döds. Det som händer sedan är att Herren uppenbarar sin härlighet vid uppenbarelsetältet och inleder ett samtal med Mose. Han är så trött på israeliterna som klagar och tjurar och inte vill lita på honom: ”Hur länge skall detta folk förakta i mig, och hur länge skall de vägra lita på mig, trots all de tecken som jag har gjort ibland dem?” Gud vill förgöra sitt folk och börja om på nytt, men Mose vädjar till honom om att han ska förlåta folket på samma sätt som han har gjort flera gånger tidigare. Då säger Gud: ”Jag hör din bön och förlåter dem. Men så sant jag lever, och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden; ingen av de män som har sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen men ändå gång på gång har satt mig på prov och vägrat lyssna till mig, ingen av dem skall någonsin få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det.”

Detta är förmodligen det som bedrövar Gud mest av allt – när vi inte litar på honom, när vi inte ser vem han är och vad han gör och vågar lyssna till honom och handla utifrån vad han har sagt. Han fortsätter sedan: ”Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och är mig trogen. Därför skall jag låta honom komma in i det land där han redan har varit, och hans ättlingar skall lägga det under sig.” Och lite längre fram: ”Ingen av er skall få komma in i det land som jag med ed har lovat er att få bo i, ingen utom Kalev, Jefunnes son och Josua, Nuns son.” 4 Mos 14:20-24

Resultatet här blir att israeliterna får vända tillbaka ut i öknen och vandra omkring därute i sammanlagt 40 år, till dess att en hel generation har hunnit dö – den generation som inte vågade lita på Herrens löfte om det utlovade landet. När fyrtio år har gått så går israeliterna in i Kanaans land i tron på att Gud är med dem. Motståndet de möter är starkt, men de får vara med om den ena otroliga segern efter den andra till dess att hela landet är deras. Och de enda två som är kvar från förra tillfället då de hade chans att inta landet är Josua och Kalev.

Vad är då förklaringen till detta och vad är det vi ska lära oss av detta idag? Jo, det har vi faktiskt redan läst. Det var Gud själv som konstaterade att Kalev och Josua hade ett annat sinnelag (en annan ande – Sv Folkbibeln). Detta sinnelag innebar att Josua och Kalev var de enda som såg situationen ur Guds perspektiv och utifrån Guds löften. De litade på Gud och höll fast vid tron på honom även fast situationen de stod inför såg omöjlig ut. De kunde se möjligheterna som fanns på grund av att Gud var med dem istället för begränsningarna på grund av egna svagheter.

Om man läser vidare i Bibeln och historien om Josua och Kalev så kommer man snart till Josua bok. I kapitel 14 så återberättar Kalev denna händelse med sina egna ord:

”Jag var 40 år när Herrens tjänare Mose sände iväg mig för att bespeja landet, och jag lämnade sedan rapport efter mitt hjärtas mening. Mina bröder, som hade varit med mig däruppe, fick folkets hjärta att bäva, men jag följde i allt Herren, min Gud.” Jos 14.8

Kalev lämnade rapporten efter sitt hjärtas mening. Vi har nog väldigt lätt för att förknippa vårt hjärta med våra känslor, eller hur? I Bibeln är inte hjärtat alls förknippat med känslor. Ska du leta efter känslor i Bibeln så får du gå lite längre ner – till magen och inälvorna. Hjärtat i Bibeln är symbolen för viljan och förståndet – övertygelsen. Så när Kalev säger att han lämnade rapport efter sitt hjärtas mening så menar han inte att han lämnar en rapport utifrån vad han känner, utan han lämnar rapport efter vad han i djupet av sitt inre tror och är övertygad om – att Herren Gud ska hjälpa israeliterna att inta detta land. Han förstår att Gud är mäktig nog att göra det han har lovat och han är fullt inriktad på att lita på detta. Han väljer att lita på Gud trots att omständigheterna ser så svåra ut. Förmodligen känner han på samma sätt som de tio spejarna – det här ser svårt ut, kanske omöjligt? Men i sitt hjärta är han ändå övertygad om att Gud är större och starkare än allt annat. Därför kan han också säga: ”Jag följde i allt Herren, min Gud.”

Kalev var trogen mot Gud – mot det som Gud hade sagt och lovat. Om Gud blir mest bedrövad av att vi inte lyssnar till och litar på honom, så finns det inget han älskar så mycket som när vi vågar göra det. För Gud vill och kan alltid uppfylla sina löften, men han vill och kan bara uppfylla dem om det finns någon som vågar lita på dem och tro på honom.

Jag tror att Gud i vår tid söker efter personer som vill vara som Josua och Kalev. Personer, grupper, församlingar, kanske en hel generation, som väljer att vara Gud trogen – att följa honom i allt. I Sverige idag kan jag se att det mer och mer börjar likna situationen som Kalev och Josua fick stå i – att vara två mot ett helt folk. Den som väljer att stå upp för sanningen om Gud och att tro Guds ord och hålla fast vid det kan komma att bli mer och mer ensam. Det kan bli så att den kristna kyrkan inom den närmsta tiden tappar mer och mer mark och blir mindre och mindre och kanske nästan kvävs helt av omgivningens tryck och krav – kanske också falska rykten och hot. Men jag är övertygad om att Gud till sist kommer att leda det folk som är honom troget, det folk som litar på honom och hans löften, till seger och härlighet.

Det utlovade landet för Josua och folket var Kanaans land, ett geografiskt område i mellersta östern. Vårt utlovade land är himlen – Guds rike – inget geografiskt område utan en dimension av tillvaron där Jesus regerar och är Kung. Det är vårt löftesland och det är dit vi kommer att ledas om vi sätter vårt hopp och vår förtröstan till Jesus, hans liv, hans död, hans uppståndelse, hans ord, hans gärningar, hans rättfärdighet och hans nåd.

Vi behöver idag människor som är beredda att gå emot strömmen, beredda att stå upp för Jesus, beredda på att bli lämnade ensamma (fast vi blir aldrig lämnade ensamma – Jesus är alltid med oss med sin helige Ande). Det är utmaningen till dig och mig idag. Vill du vara en del av den nya Josuagenerationen, som Gud håller på att kalla och forma i vår land? Välkommen med!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s