”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss”. Ef 1:7-8a

Vad är verklig frihet? Är ”Kristen” för svensken i allmänhet synonymt med frihet eller ofrihet? I Kaj Pollaks kyrkokritiska film ”Så som i himmelen” står den förkrympta prästen och kyrkan för det onda, förkvävande och livshämmande. Kören och fickan Lena och står för hoppet, levnadsglädjen och det goda. ”Det finns ingen synd, det behövs ingen förlåtelse och det finns ingen död!” är det evangelium som Pollak predikar. Den är en hyllning till människan som är sin egen gud, förlöser sig själv och vågar leva sitt eget liv frälst och frigjord från den kristna kyrkans förtryck. Jesus som Frälsaren behövs inte längre. Det gäller att leva här och nu, bejaka och utveckla sig själv. Då blir det ”så som i himmelen”. I en av filmens scener rasar krucifixet på väggen ner i golvet med en duns. Vi har onekligen en del att jobba med när det gäller bilden av det kristna livet i vårt land!

Ordet frälst kommer ur begreppet ”fri-halsad” som användes då någon köpte en slav för att sedan ge den friheten. Den fulla betalningen som Jesus Kristus ger för oss är hans eget blod. Vår frihet är alltså inte billig utan har betalats dyrt av Gud själv men ges till oss på grund av hans rika nåd. Om vi slår upp ordet frihet i en ordbok så kan vi finna följande beskrivningar. Frihet är: frånvaro av hinder, tyglar, bundenhet och förtryck. Frihet är att inte vara förslavad, inte i fängelse, att vara utan band, utan hämningar, utan fängsel. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att frihet alltså enligt ordböcker är en negation! Stämmer det? Handlar verkligen frihet bara om en frånvaro eller finns det en frihet som också handlar om närvaro? Paulus menar att frihet också handlar om en positiv närvaro av Gud själv.

Han skriver: ”Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet.” i 2 Kor 3:17.

Så är också min övertygelse och erfarenhet att frälsningens frihet i Kristus inte bara är en frihet från utan också till. Kristen frihet är en inbjudan till ett liv i närvaro och hela relationer med Gud själv, med mig själv och med mina medmänniskor och hela skapelsen. Verklig frihet innebär både frånvaro och närvaro. Jesus betalar priset för vår befrielse och löser oss från allt som vill binda oss. Samtidigt blir vi förenade med honom själv och eftersom han betalat priset tillhör vi honom.

Jag brukar tänka att eftersom Jesus köpt mig så kan jag kosta på mig att vara ”såld på honom” :)

Ibland önskar vi nog att friheten fanns utan möjligheten att välja fel och gå vilse. Men det var inte robotar som Gud skapade i människan utan varelser som fritt skulle kunna välja att vara förenade –eller inte – med Gud. Som Petrus utrycker det ”Var fria människor, men missbruka inte er frihet till att göra det onda, utan var tjänare åt Gud.” 1 Pet 2:16 Tänk dig en puzzelbit som ännu inte funnit sin plats i den stora bilden. Är den ensamma biten friare än en puzzelbit som funnit sin position i den stora bilden och är tätt bunden i gemenskap med andra? Jesus säger i Joh 8:32 “Om ni förblir i mitt ord, så är ni i sanning mina lärjungar och då skall ni förstå sanningen och sanningen skall göra er fria. Friheten är alltså knuten till sanningen och sanningen till Jesus ord.

Vidare säger Jesus: ”Om nu sonen befriar er blir ni verkligen fria”.

Verklig frihet är vad Jesus vill ge oss i frälsningen. Jag tror att vi först i evigheten kommer att fullt ut förstå och leva i denna frihet. Vi kommer att behöva öva oss hela vår livstid på att vara mottagare av och leva i verklig frihet. Men redan nu kan vi be med Jesus egna ord: ”låt din vilja ske så som i himmelen” så ock i ditt och mitt liv här och nu!

Vi kan utmana vårt samhälle och vår kultur på ett antal olika områden. Till exempel när det gäller pluralismens relativistiska paradox. Argumentet att “det finns ingen absolut sanning” är ju logiskt självmotsägande och tar kål på sig själv, eftersom just det argumentet faktiskt presenterar en absolut sanning. Man kan inte vara absolut relativ.

Vi kan också utmana pluralismens övermod som säger: “Ingen kan känna sanningen så som den verkligen är. Ingen enda religion uppfattar eller innehåller hela sanningen om den gudomliga verkligheten”. Men frågan är: Hur vet man det? De som resonerar så påstår sig veta en hel del om det de menar att man inte kan veta något om. De intar en hållning som står över eller bakom alla andra religioner, och förutsätter att de vet vad dessa religioner har, eller inte har, verklig kunskap om. Med andra ord finns det alltså en dold arrogans bakom den skenbara ödmjukheten i dessa pluralisters uttalanden, och denna visar sig oftast i att de är mycket intoleranta mot människor som har en avvikande uppfattning.

Vi kan vidare utmana pluralismens kulturella kortsynthet. Modern västerländsk pluralism som ideologi är en mycket specifik kulturyttring som vuxit fram i Europa och Nordamerika efter upplysningstiden. Ändå påstår den sig oftast äga nyckeln till all mänsklig kunskap och religion. Med vilken rätt? Pluralismen behandlar kristendomen, och andra religioner, utifrån en mycket speciell reduktionistisk syn på sanning som inte delas av det stora flertalet människor i världen. Därför kan vi som kristna (där stora flertalet idag inte tillhör det västerländska samhället) med all rätt ifrågasätta ett sådant tänkande, och avslöja dess kulturella förmätenhet.

Fortsättning följer…

Därför är det inte några hemska överdrifter eller “fundamentalistiska åsikter” när man tycker sig se villfarelse och lögn i andra religioner och livsåskådningssystem. Bibeln konstaterar helt nyktert och klart att människans sinne är förmörkat och förvridet. Detta kan givetvis gälla även kristna människor. Villfarelse och lögn kan smyga sig in i den kristna församlingen också, om vi inte är på vår vakt. Paulus uppmärksammade både de andliga och sataniska orsakerna bakom människans tillstånd och insåg samtidigt vilken enorm utmaning det är att förkunna evangelium som ett uttryck för sanningen. I det avseendet kan bara Guds egen kraft ge fullt ljus (2 Kor 4:2-6).

Att stå upp för sanningen är en del av den kristna livsstilen, och vi behöver vara beredda på kamp när det gäller detta. Det finns de som ogillar sådana konflikter och menar att det inte är förenligt med det kristna kärleksbudskapet. Men då kan man behöva meditera lite över vad kärlek egentligen är för något. I “kärlekens lov” i 1 Kor 13 skriver Paulus till exempel om kärleken att den “finner ingen glädje i orätten, men gläds med sanningen”. Och Jesus själv som myntat själva kärleksbudskapet säger också att “sanningen skall göra er fria” (Joh 8:32). Om vi är Jesu lärjungar är vi faktiskt Kristus-utnämnda vittnen för sanningen!

Ytterst sett så är det givetvis så att varken Gud eller Jesus behöver vårt försvar. Men ändå är det så i Bibeln att både Jahve i Gamla testamentet och Jesus i Nya testamentet anförtrodde sanningen om sig själva och sina anspråk åt mänskliga vittnen – Israels folk och lärjungarna. Vittnen är i vårt juridiska rättssystem just de människor som kallas in för att tala sanning, i ett sammanhang där sanningen kanske hotas, är oklar eller inte erkänns. Det är då inte fråga om högmod, självhävdelse eller översitteri, utan helt enkelt vår plikt. Både profeterna, Jesus själv och apostlarna varnade oss för faran av osanning och de gav sig in i konflikt, diskussion, debatt, resonemang och övertalning för att sanningen skulle bli känd. Vi borde verkligen inte skämmas för att gå i deras fotspår.

Detta innebär givetvis inte konflikt i världslig mening med illvilja, bittert och hårt språk, personangrepp och försök till manipulation. Det var just sådana metoder som Paulus kraftigt tog avstånd från (2 Kor 4:2) och som han varnade Timotheos för (2 Tim 2:23-26). Vårt försvar av sanningen om Jesus Kristus och om evangeliet måste ske med hjälp av de andliga vapen vi fått för den andliga kampen (som alltså inte är en kamp mot “varelser av kött och blod“, Ef 6:12), och de ska användas med kärlek, barmhärtighet, mildhet, värdighet och respekt. Som Petrus skriver i sitt första brev: “Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal” (1 Pet 3:15b-16). 

Fortsättning följer…

Cray börjar med att tala lite allmänt om unga människors relation till kyrkan, för att sedan komma in på de lite mer nischade ungdomsförsamlingar som på senare tid har uppstått i England. Han börjar med att vända sig emot den bedömning som säger att dessa gemenskaper skulle vara något slags ”tillfälliga” kyrkor i väntan på den ”riktiga” församling man går in i när man blivit ”gammal nog”. I stället trycker han på det faktum att de flesta ungdomsförsamlingar faktiskt inbegriper det allra mesta som vi normalt brukar förknippa med en ”vanlig” kyrka: lovsång/tillbedjan, en genomtänkt evangelisationsstrategi, cellgrupper med tillhörande ledarträning, viss pastoral uppbackning och ofta även barnverksamhet.

I det i mitt tycke intressantaste avsnittet, med rubriken Conformed to the World? gör Cray bl a följande iakttagelser:

• Det har ofta lyfts fram som ett problem att man med ”nischförsamlingar” vädjar till vår tids konsumtionsmentalitet – att man helt enkelt låter besökarna få det de vill ha, utan krav på anpassning. Men som Cray säger: om vi vill nå unga människor i dagens samhälle måste vi arbeta på ett sätt som når fram till människor med en konsumtionsmentalitet – om vi misslyckas med detta, misslyckas vi nämligen med att nå stora segment av vårt eget samhälle.

• Kärnfrågan är därmed vad som händer med de människor som vi når med vårt arbete. Målet med all kristen verksamhet måste ju vara att få hjälpa människor till ett livslångt lärjungaskap. Oavsett vilka motiv som från början driver dem att söker upp vår gemenskap, behöver vi alltså hitta ett sätt att arbeta som i längden leder till Jesusefterföljelse och till ett nytt sätt att leva.

• Det är å ena sidan orimligt att ha som målsättning att en kyrka bara ska bestå av en enda generation. Nya testamentets vision om den lokala församlingen handlar väldigt mycket om ett överskridande av olika mänskliga barriärer – inklusive åldersbarriären. Men å andra sidan, skriver Cray, består en väldigt stor andel av hans egen kyrkans församlingar av endast en generation – nämligen pensionärer! Mot denna bakgrund, säger han, blir det orimligt att döma ut den ena typen av nischförsamling utan att också döma ut den andra …

• I tillägg till detta påpekar Cray att många av dagens ungdomsförsamlingar kanske visar sig vara experiment som banar väg för ett nytt sätt att vara kyrka inte bara för de yngsta, utan på sikt för hela vårt postmoderna samhälle. Vem har sagt att det traditionella konceptet av ”kyrka” och ”gudstjänst” måste dominera även om, säg, 50 år? Senare i häftet noterar han även att den största gruppen människor i många samhällen – både i fråga om ålder och gemensam kultur – är kraftigt underrepresenterad i de traditionella kyrkorna. Kan det vara så att vi i kyrkan ofta utgår från en ”norm” som i realiteten bara representerar en minoritet av det samhälle i vilket vi är kallade att verka?

Två avslutande iakttagelser som Cray gör i sitt häfte handlar om mission.

• Det första han säger är att frågan om enhet aldrig får bli till ett hinder för evangeliserande initiativ. Alltså i detta fall: viljan att hålla samman generationerna i en mer traditionell församlingsmiljö får inte stå i vägen för initiativ att nå ut till människor som annars aldrig visar sig innanför kyrkans väggar.

• Den andra iakttagelsen är att kyrkan visserligen inte är kallad att vara en spegelbild av det omgivande samhället, men att den å andra sidan alltid behöver vara så mycket ”in touch” med detta att den kan vara en profetisk röst in i det. Som Cray uttrycker det: vi ska utmana kulturen inifrån, inte utifrån. Eller med ett annat språkbruk: ”When so called ’traditional’ churches are out of touch with the people who live around them, the problem is not that they are irrelevant, but that they are not incarnational.”

Mycket visdom på några få sidor, alltså. Och säkert en hel del man kan diskutera vidare. Varför inte här på bloggen?

Både i Gamla och Nya testamentet är helighet en egenskap som först och främst tillskrivs Herren själv. Att Gud är helig betyder då att han är upphöjd och avskiljd, att han är ”one of a kind”. Men också att han är god, ren och rättfärdig.

När ”helig” i stället används som beskrivning av Guds folk kan man säga att det betyder en eller flera av följande saker:

1) Att vi är avskilda från det som var orent eller profant. Här har alltså heligheten med vår (moraliska) renhet att göra.

2) Att vi är avskilda för Gud och hans tjänst. Här påminns vi om att heligheten (även om den också kan inbegripa det) inte främst handlar om något som syns på utsidan; framför allt är den i stället kopplad till vår gemenskap med den helige Guden. Det är detta som gör att Petrus och Paulus så ofta tilltalar sina läsare just med ordet ”heliga”. Som kristna är vi heliga inte för att vi lever på ett oklanderligt sätt, utan för att vi tillhör den helige Guden!

3) Det tredje sättet som ”helig” används på i Bibeln är att det heliga är invigt till Gud. Heligheten står alltså inte bara för en ny livsuppgift (att vara avskild för Gud). Den står också för ett nytt ägarförhållande. Det som är heligt tillhör Herren själv, och kan på så sätt beskrivas som Guds egendom (jfr 1 Kor 6:19–20).

I det lilla ordet ”helighet” ryms en hel värld av erfarenheter både av vem Gud är och vad det kristna livet innebär. Om du vill läsa mer om detta kan du förslagsvis kolla in min bok In på helig mark – om att leva i den Heliges närhet eller Agne Nordlanders Helighetens återkomst. Det är ett grymt spännande ämne!

När man, som vi gör, lever i ett samhälle som är präglat av både kulturell och religiös pluralism, så är det inte konstigt att det dyker upp en hel del förvirring och att det inland kan kännas som att alla tankar och åsikter tumlar runt i hjärnan. “Det resonemanget låter ju så bra…” och “det han tror på verkar ju också vettigt…” eller “ska man verkligen tro på något över huvud taget?” Vi kan nog alla mer eller mindre drabbas av denna form av tvivel i olika situationer.

Det vi behöver göra då är att försöka nysta upp de historiska rötterna för det västerländska samhällets ideologiska pluralism. Vi behöver förstå varifrån den kommer – hur det kan ha blivit en sådan “snabbköpsmentalitet” när det gäller trosfrågor – för att på ett effektivt sätt kunna utmana den. Det handlar om att urskilja och förstå de tankeströmmar som kristen tro skiljer ut sig ifrån, till exempel sekulariseringens framväxt, den ateistiska humanismen, existentialismen m.fl.

Men mest av allt behöver vi vända oss till våra egna urkunder för att lära känna vår egen sanning, och när allt kommer kring hamnar vi då uteslutande i Bibelordet. Vi behöver lära oss att tänka bibliskt (“summan av ditt ord är sanning”, Ps 119:160) .

Vad säger egentligen Bibeln om t.ex. religion? Ja, faktum är att bibeln är inte så intresserad av religion och religiösa system som sådana. Bibeln är intresserad av relation – människor som kommer inför Gud. Alla religioner är mer eller mindre mänskliga skapelser och som sådana delar de våran kluvna reaktion inför Gud – samtidigt som vi söker efter Gud (eftersom vi är skapade till hans avbild), så flyr vi från hans närvaro (eftersom vi också är upproriska och olydiga). Alla våra religioner speglar ofta dessa båda reaktioner, och de ger oss ingen hjälp att kunna vinna frälsning (inte ens kristendomen). Det är bara Gud själv som kan hjälpa oss med det!

Likadant behöver vi tänka bibliskt när det gäller ordet frälsning. Å ena sidan behöver vi på djupet förstå vad människans (alla människors) problem är, alltså vad vi behöver bli frälsta ifrån. Om vi inte kan ge något ordentligt svar på vad som är problemet, så blir följden att frälsning kan innebära precis vad vi vill att den ska innebära – och vilken religion eller livsåskådning som helst kan då erbjuda detta.

Å andra sidan kan vi behöva ifrågasätta den vanligt förekommande frågan: “Finns det frälsning i andra religioner?” och klargöra att utifrån ett bibliskt perspektiv är det helt fel fråga att ställa. Själva den frågan bygger ju på en föreställning som i grund och botten är helt obiblisk – nämligen att frälsning är något man vinner genom en religion. Det enda problemet blir då bara att ta reda på vilken religion som är den bästa… Men enligt Bibeln kan inte någon religion frälsa någon. Det är bara Gud som kan göra det. Och han gjorde det faktiskt innan “kristendomen” fanns.

Bibeln är inte berättelsen om judendomen eller kristendomen, utan om vad Gud har gjort i människans historia för att erbjuda frälsning åt människor och åt hela skapelsen.

(Jag förstår ju att detta inte alls täcker in allt som skulle kunna skrivas under denna rubrik, men det är i alla fall något – en början) :-)

Vad är det att få förlåtelse? En beskrivning som har hjälpt mig är “ge upp rätten till hämnd”. Alltså: den som förlåter avsäger sig rätten att ge igen eller att straffa den som har gjort fel.
I många gudstjänster har vi en syndabekännelse, men varför är det så viktigt att bekänna sin synd? Jag tror svaret har två delar. Den första delen handlar om att när jag bekänner något så erkänner jag att det jag har gjort är fel. Jag har kommit förbi alla bortförklaringarna så som “Det var egentligen inte fel”, “men alla andra gör det ju”, “jag gjorde det ju bara för att han sa så” med flera. Jag erkänner att det jag har gjort är fel.

Den andra delen handlar om att acceptera att bli förlåten och därför våga bekänna. Ibland kanske det är lätt att erkänna att jag har gjort fel, men svårt att acceptera att det inte skall bli någon konsekvens. En del utav oss börjar då straffa oss själva eller önskar att Gud straffar oss. Till exempel: “Nu när jag var så dum igen så ska jag inte äta någon middag ikväll utan lägga mig hungrig” eller “Jag får inte ha roligt i helgen och tackar därför nej till allt eftersom jag inte är värd att ha roligt på grund av vad jag har gjort”. Här

I bekännelsen erkänner vi dels att vi har gjort fel och dels accepterar vi att bli förlåtna.

Men, när vi står där med vår synd, skuld och skam efter att återigen ha gjort något riktigt uselt blir det lätt att vi börjar tvivla på löftena som finns i Bibeln. Det är lätt att tänka att förlåtelsen finns för alla andra, utom för mig. Eller att den gäller andras synder, men inte min. Eller att den gäller små saker, men det jag har gjort är så stort. Eller att den gäller bara när man inte har gjort samma synd innan, men inte mig eftersom jag har gjort detta innan. Eller att den gäller inte mig, eftersom jag verkligen visste att det var fel – och ändå gjorde jag det.

Då får vi be Gud att lyfta bort vår skam och be honom påminna oss om att det inte finns några villkor för att få bli förlåten utan löftet är:

Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. (1 Joh 1:9)

Eftersom religionen i vårt samhälle också helst ska vara en privatangelägenhet, så går det ju bra. Ingen annan behöver varken bejaka eller ifrågasätta det som jag har kommit fram till. Det är rätt för mig. Punkt.

För oss som vill vara kristna finns det ju uppenbara problem med detta. Inte minst eftersom Jesus själv, vår Frälsare och Herre, vid ett flertal gånger talar om sanningen med stort S. Han gör det inte som något subjektivt som du och jag själv kan välja efter tycke och smak, utan som något objektivt, uppenbarat och angeläget för alla människor i alla tider. Dessutom kopplar han samman sanningsbegreppet med sin egen person: “Jag är vägen, sanningen och livet…” säger han, vilket ju betyder två saker. För det första att sanningen inte främst är teoretiska påståenden och dogmer, utan en person. Vi kan därför “lära känna sanningen…”. För det andra att allt det Jesus undervisar om och säger är sant.

Som kristna i en här religiösa “stormarknadstiden” är det alltså av yttersta vikt att vi, med hänsyn till sanningen så som vi uppfattar den, tar ställning för just: sanningen. Eftersom sanningen är Jesus själv blir det detsamma som att ta ställning för Jesus! Detta kan vi göra på olika sätt. Vi kan klargöra vårt tänkande kring sanningen. Vi kan bli starkare i vårt försvar av sanningen. Och vi kan förnya det sätt på vilket vi lever ut sanningen. Dessa tre områden kommer jag fördjupa mig i, i en liten artikelserie här på bloggen de närmsta veckorna.

Håll till godo!

Jag satt och läste boken “Vad är mission?” av Andrew Kirk. I kapitlet som heter Guds mission och kyrkans gensvar läste jag plötsligt ett stycke som verkligen gav en god genklang i mitt inre. Jag citerar här hela detta stycke för er. Så bra är det!

“Eftersom mission är en så viktig del av kyrkans liv bör man se den som en del av kyrkans identitet och inte bara som en viktig verksamhet bland andra. Kyrkan är till sitt väsen missionerande i så hög grad, att om den upphör att vara missionerande har den inte bara misslyckats med en av sina uppgifter – den har upphört att vara kyrka. Alltså hänger kyrkans självförståelse och dess identitet – dess ecklesiologi – oupplösligt ihop med dess kallelse att sprida och leva ut evangeliet om Jesus Kristus till jordens ändar och till tidens slut. Om inte kyrkan har en stark känsla av kallelse till missionsarbete, kan den varken kalla sig universell eller apostolisk.

Vissa människor har förlorat förmågan att riktigt förstå denna verklighet, som säger vad kyrkan är till sitt väsen. Det har föranlett dem att tala om att kyrkan endast ska syssla med att bevara sitt inomkyrkliga liv och sina traditioner, som om det vore ett möjligt alternativ. Det är det dock inte. Om och när kyrkan börjar finnas till bara för sin egen skull, förnekar den sig själv. Den har då blivit någonting annat än den gemenskap som skapades genom den korsfäste och uppståndne Kristus:

Missionen utgör själva grunden för vårt kristna liv. Vi är kristna därför att Gud har kallat oss till att arbeta tillsammans med honom för att fullborda hans planer för alla människor. Vårt liv här i världen innebär ett missionerande liv. Livet har bara mening så länge det ar en missionerande dimension. //Emilio Castro

När man klargör missionens väsen besvarar man frågan: Vad är kyrkan till för? Kyrkan finns enbart till för att fylla de syften Gud skapade den för. Därför är den inte fri att skapa sin egen dagordning. Det är en gemenskap som ett gensvar på missio Dei (Guds mission, min övers.) Den ska vittna om Guds handlande i världen, genom att sprida de glada nyheterna om Jesus Kristus i ord och handling.”

Jag själv säger som ni förstår bara Amen till detta!