Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag (Gal 6:2)

och upptäcka syskonkärleken mellan kristna!

3000 människor kommer till tro på Jesus. Varje timme!

Antalet kristna i Kina är idag 200-300 miljoner.

Antalet kristna i världen antas vara 2.3 miljarder.

I Indien så har man de senaste 5 åren börjat använda Alpha och idag kör 20.000 kyrkor Alpha och 1 miljon indier har gått en Alphakurs sista 5 åren och av dem har drygt 513.000 blivit döpta.

I Asien/Pacific-området gick 1 miljon människor en alphakurs i fjol.

I USA har 2 miljoner människor gått en Alphakurs

En kvarts miljon fångar har gått en Alphakurs i fängelset i totalt 72 länder.

2700 människor gick en Alphakurs i Bagdad förra året.

(Och ja, det var en konferens där man tycker Alpha är viktigt ;-)

Så här många människor har aldrig tidigare i historien varit kristna och kyrkan har inte vuxit så här mycket tidigare. Gud gör mycket idag – även om vi väntar på att det ska märkas ännu mer i Sverige!

Budet i sin helhet i 2 Mos 20 låter så här:

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.  Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.  Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig  men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

Budorden är ett utflöde av Guds väsen, karaktär och vilja. I dem hittar vi flera av svaren på frågan om hur Gud vill att vi ska leva våra liv. Det första och mest grundläggande är att Gud ensam vill vara vår Gud. Han vill inte att vi ska tillbe något eller någon annan, inte heller älska eller frukta någon annan. Vi ska inte ens sätta vår förtröstan till något annat vid sidan av Honom. För så fort vi gör det så blir det en avgud för vårt hjärta.

Jag tror att vi alla vet vad det innebär att ha något som sin Gud. Det som är det viktigaste för oss, det vi väntar oss mest gott av eller fruktar mest ont från, det är vår Gud. Därför är det väldigt sant som Luther sa: ”Det är egentligen hjärtats förtröstan som gör både Gud och avgud.”

Låt oss ta några exempel på avgudadyrkan, så kan vi snabbt konstatera att det är precis på det sättet. Den störste och mest kände avguden är pengabegäret, som ”inte är något annat än avgudadyrkan” (Kol 3:5). Varför är det så många som älskar och tjänar den avguden? Det vet vi nog. Har man pengar, så har man allt man kan önska sig. Därför sätts alla tankar, krafter och all strävan i den avgudens tjänst.

En annan avgud heter njutning, en tredje makt, en fjärde människofruktan och så kan vi hålla på att räkna upp dem alla. Jag tror vi skulle kunna få en ganska lång lista. Vilken avgud vi än tenderar att tillbe, så handlar allt till sist om att vi avsätter Gud från hans tron och sätter oss själva på den. Människan sätter alltid sig själv i centrum för hela sin värld. Avgudadyrkan är ytterst att göra sig själv till gud. Det var denna synd som en gång störtade djävulen från hans höga plats bland änglarna. Han avföll från sin Herre och Skapare. Och när han sedan sa: ”Ni skall bli som Gud” så smittade han människorna med samma sjukdom som han själv var bärare av.

I det första budet påminner alltså Gud oss om att han ensam vill vara vår Gud. Att det samtidigt innebär en befrielse för oss som människor att sluta kretsa kring jag, mig, mitt och mina – ett liv där vi aldrig kommer bli helt tillfredsställda – för att istället få rikta vår tillbedjan och kärlek mot Honom som verkligen är värd det, och kan hantera det.

Både jag och Mona har fördjupat oss rätt mycket i denna fråga. Lika angelägen som jag tycker att den är, lika tveksam är jag till de flesta av de sekulära alternativen till den bibliska upprättelsen av kvinnan – till exempel feminismen i dess olika former. Upprättelsen genom Jesus bygger på ett ödmjukt möte mellan både män och kvinnor – ett ömsesidigt underordnande vid korsets fot. Där och endast där kan syndafallets orättfärdiga överordning av mannen över kvinnan brytas.

Just därför är det så spännande att se till evangeliernas bild av hur den här upprättelsen kan yttra sig. I min predikan tog jag exempelvis upp följande punkter. Om du vill höra mer får du gå in på församlingens hemsida och lyssna! Datumet är 22 april.

1) Jesus var född av en kvinna.

2) Jesus blev hälsad av flera kvinnliga profeter.

3) Jesus hade kvinnliga lärjungar.

4) Jesus botade – och rörde vid – kvinnor.

5) Jesus bejakade den kvinnliga sexualiteten.

6) Jesus lyfte fram kvinnor som positiva exempel.

7) Jesus använde bilder och exempel från kvinnornas värld.

8) Jesus betraktade kvinnor som vittnesgilla.

9) Kvinnor betraktade kvinnor som förebilder i tro och uthållighet.

10) En kvinna (Marta) bekänner, precis som Petrus, Jesus som Guds son.

Tyvärr tror jag att en del av svaret är att vi har en oerhört knepig ledarskapssyn. Där det på samma gång är status och eftersträvansvärt att vara ledare men att det också är fult och skamfyllt. Och just därför tror jag att man så lätt lägger till ett ”försöka”.

En annan del som ställer till det är vår ödmjukhet – eller vad vi i alla fall tror är ödmjukhet. Ofta tror vi att ödmjukhet handlar om att förneka eller trycka ner våra gåvor eller goda sidor. Det kan uttryckas med att man säger ”Jag slängde ihop den här enkla middagen av några rester” eller ”Jag sjunger inte alls så bra”. Svaret man vill få är ju ”Den här middagen var helt utsökt!” eller ”Men du sjunger ju jättebra!”. Det handlar inte alls om ödmjukhet utan om stolthet – jag vill ha berömmelse från människor och gör det genom detta luriga sätt.

Jag hörde den amerikanske pastorn Rick Warren prata om detta och för att sno hans ord:

”Ödmjukhet är inte att trycka ner sina goda sidor. Ödmjukhet handlar om att inte trycka ner sina dåliga sidor.” Alltså, det handlar om att se, erkänna och vara ärlig med sina svagheter och brister och behovet av Guds nåd och hjälp – det är ödmjukhet.

Jag tror vi måste förändra både vår syn på ledarskap och vår syn på ödmjukhet och vara sanna med vad de två orden egentligen betyder.

Det slog mig då hur mycket längtan det finns efter Gud och vilken attraktionskraft Jesus har. Vi stod bara och filmade och människor kom och frågade vad vi gjorde och det ledde till ett långt samtal om vem Jesus är. Det är lätt att tro att människors arroganta och nedlåtande attityd mot kristna och kristen tro innebär att de inte längtar och är nyfikna. Min erfarenhet är att istället att de mest negativa är de mest nyfikna. Det är de nonchalanta som det är svårast att prata om Jesus med.

Jag tror att vi behöver bli påminda om Jesu storhet och attraktionskraft och inte låta vår rädsla för människors reaktion – eller lögnen att de är ointresserade – hindra oss från att dela Jesus med människor.

Programmet var också väl avvägt, även om det var lite mindre bredd i talar- och sångutbud jämfört med de första åren. Oas- och trosrörelsen sätter stor prägel på arrangemanget – men så har de ju också några av våra duktigaste förkunnare. Det är alltid en fröjd att få lyssna till Ulf Ekman, Joakim Lundkvist och Berit Simonsson!

Och som ordförande i JM-kommittén, EFS:aren Lennart Möller, konstaterade: Den första Jesusmanifestationen skedde för ganska precis 2000 år sedan, när en ung kvinna vid namn Maria födde ett barn som var en manifestation av Guds egen närvaro här på jorden … Må vi låta honom födas också i våra egna hjärtan – det är ju alltid det allra viktigaste!

Detta uppdrag, som kommer vara i (minst?) fyra år, fyller oss med stor glädje och tacksamhet blandat med en hel del vånda och nervositet. Men i grunden bärs vi av övertygelsen om att Gud har kallat oss till detta och vi har fått frid över denna kallelse.

Helgen som gick var jag med på EFS i Mittnorrlands distriktskonferens i Östersund. Under en av gudstjänsterna där fick jag bli sänd från vårt distrikt, med handpåläggning och förbön, vilket kändes oerhört gott. Samma sak kommer att ske i EFS både på rikskonferensen i Uppsala och i min lokala församling.

Det finns en oerhörd styrka och kraft i sändningen, att få vara sänd av ett sammanhang ut till ett annat sammanhang. I sändningen finns ett beskydd och ges ett mandat. Jesus påpekade många gånger att han var sänd av Fadern och att det var det som ytterst legitimerade honom och hans gärningar. Han hade sin auktoritet i Faderns sändning. På samma sätt gör han sedan med sina lärjungar när han säger: ”Som Fadern har sänt mig så sänder jag er”. Lärjungarna får då sin auktoritet, sitt mandat och sitt uppdrag i Jesu sändning. Likadant kan vi läsa om när församlingar sedan ”avskiljer” eller sänder ut människor till särskilda uppdrag.

Att så tydligt få praktisera denna viktiga, bibliska princip är något som vi ska ta på allvar och verkligen vinnlägga oss om att aldrig ta avsteg ifrån. När man själv står mitt i en sådan sändning inser man vilken kraft som det ligger i den.

Ps. Om någon vill läsa mer om och följa våra förberedelser för detta uppdrag så kan man göra det på vår blogg. Ds.

Dessutom har han ju som ”undercover boss” verkligen gjort skitgörat i företaget som heter Guds rike, vilket ju gör att vi alltid vet att han har varit där vi är. Oavsett situationer som vi hamnar i så har han varit där eller som Hebréerbrevets författare skriver:

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.

Heb 4:5

Vad har detta att göra med oss kan då någon fråga sig. Jo, jag tror att det är samma i våra egna kristna liv. Vi måste bevaka de ”segrar” eller framsteg som vi gjort. Vill vi till exempel i församlingen vara duktiga på att välkomna nya så är det något som inte kommer gratis varje söndag utan är något som måste försvaras eller fortsätta jobba med. På samma sätt är det med till exempel en hemgruppsgemenskap – vill man ha en öppen och ärlig gemenskap så räcker det inte med att en gång ha en sådan, det måste hela tiden bevakas och försvaras.